onsdag, september 20, 2017

Sturk, snibb, snagg

Det är väldigt roligt att vara igång med höstträningen. Nystart! Jag är inne på min tredje träningsvecka och den sköna tröttheten börjar kännas i kroppen.

Som vanligt tränar jag fokuserat och enligt plan under tre veckor och den fjärde veckan har jag mental och fysisk återhämtning, då jag tränar lite lättare och hoppar över pass om motivationen inte infinner sig.


En förändring för terminen är att jag ska träna styrka två gånger i veckan. Tidigare har jag varit ganska slö och kört max ett pass, men jag tror jag behöver två för att hålla ihop.


Den här veckan är det intervaller på schemat i den egna simträningen. Höstens första. Det blev ett pass med korta intervaller igår, enligt följande:

6x50 ss @ 1:00 - 46 sekunder rakt igenom
6x50 pd @ 1:00 - 44, 44, 43, 44, 42, 44
6x50 pf @ 1:00 - 38, 37, 37, 37, 37, 37

Jag är verkligen nöjd. Starttiden var kortare än jag brukar köra och redan efter första intervallen kände jag att det skulle bli ett hopplöst uppdrag. Jag fick ta i alldeles för mycket och vilan var alldeles för kort för att jag skulle våga tro att det skulle hålla genom hela första set:et.

Men så klarade jag det ändå. För jag gav inte upp utan simmade på och tänkte att det värsta som kan hända är att jag får mjölksyraoverload och tokdör på slutet. Men jag gjorde inte det. Jag ba körde. Vroom!

söndag, september 17, 2017

Camp Goodbye, tor-sön

Den här helgen har Human Ambition simmat i Vanadisbadet. Micke kallade det Camp Goodbye eftersom det var slutet på utomhuspoolsäsongen. Badet har egentligen redan stängt för allmänheten och när vi lämnade efter passet idag var bassängen färdigsimmad för i år.


Torsdagens kvällspass blev en spännande historia. När mörkret sänkte sig, ångan steg från det 28-gradiga vattnet och glasögongen immade såg man fan inte ett jota. Men vi simmade på ändå! Nötte teknik, larvade oss och hade trevligt. Det var fint! Jag hade noll lust att åka dit men jag ångrade mig verkligen inte.

Tack Aqurapid!

Till lördagspasset var viljan desto större. Jag hämtade ut en hel låda sponsrad motivation (aka baddräkter, simglajor, badmössor osv) från Aquarapid på fredagen och att provsimma en ny baddräkt är alltid lockande.


Passet var stationsbaserat och vi simmade varje del i 20 minuter. Sista delen, 20 min kontinuerlig simning, valde jag att avstå.


Insimmet gick bra, men sen kändes det hetsigt och jag fick svårt att hinna med. Vilan blev jättekort och för att inte komma efter var jag tvungen att hänga på. Det kändes inte roligt och jag fick kämpa för att inte bara skita i det och kliva upp, samt för att behålla ett gott humör. Jag hade jättegärna velat simma utan fenor. Gav mig till och med på att försöka göra Medley-serien utan dem.

Det var inte tempot i vattnet som störde utan att det blev så lite paus. Det blev dock bättre en bit in i passet, men det kan också ha berott på att jag ändå tog på mig fenorna och kunde "simma in" vilotid.


Resten av lördagen lämnade mycket att önska av allt. Jävla skithelg. Att jag tog mig iväg till söndagsmorgonens pass berodde enbart på att jag vet hur viktig simningen är. Den är mitt halmstrå för välmående.


Passet var helt annorlunda mot lördagens. Frånstötande men tilltalande. Vi firade att nåt skäggmiffo bestigit Mount Blanc, VÄRLDENS HÖGSTA BERG! Eh, nej, nej... Mount Everest. Whatevaaaa....


Jag simmade mycket bättre idag. Trots kass morgon så var huvudet med från start. Även om jag inte simmade anmärkningsvärt snabbt så kände jag mig stark. Fin känsla. Dessutom delade jag bästa banan med Stina, Karin och Rex.


Tog mig igenom passets 4500 meter utan större mankemang. Come as you are, leave like a star. Jag mådde jättebra när vi simmat färdigt! Åtminstone när jag fått i mig lite frukost.


Med detta var det slut. Helt slut. Det är sorgligt. Vattnet i Vanadisbadet har haft en föredömligt behaglig temperatur och jag hade gärna fortsatt träna där åtminstone september ut. Dessutom är det närmare än till Vårby.

Så farväl, adiö, so long, auf wiedersehen, goodbye. Tack för allt!

torsdag, september 14, 2017

Prestationsångest och utveckling


Jag jobbar jättehårt med min prestationsångest. Ofta kan jag övermanna den men inte alltid, som i exemplet med benspark i grupp förra torsdagen. Där blir det mig övermäktigt.

Jag försöker läsa böcker om idrottspsykologi och mental styrka, jag jobbar med min inställning varje gång jag hoppar i vattnet och jag har ett par fina vänner, Theresia och Karin, som jag träffar då och då för att äta middag och prata prestation. Det har hjälpt mig väldigt mycket, liksom att mäta mina framsteg och bara jämföra med mig själv.

När jag känner mig pressad kommer jag ofta med ursäkter om varför jag inte kommer kunna prestera. Underliggande förkylning, stökigt liv, lite ont i armen, för lite sömn, det har inte gått så bra senaste tiden, har träningsvärk, är ur form, har tvättstugan, vahettere... å så.

Att stå på kanten och notera hur elever gång på gång uteblir när det är dags för tidtagningspass eller hur de kommer dit brottandes med samma känslor som jag brukar ha är väldigt lärorikt. I ett utifrånperspektiv blir allting klarare. Jag vet hur de känner och hur de borde tänka. Det är lätt att se när det gäller andra, svårt när det gäller mig själv.

Det handlar om att lyckas lägga upp prestationsångesten på kanten och simma iväg utan den. I slutändan är det ju faktiskt bara tider i en bassäng, det har inget att göra med om man är en bra eller dålig människa.

Samtidigt ÄLSKAR jag tider. Att jämföra, förbättra och analysera. Älskar! Det är det som driver mig.

Målgång på Solvalla Swimrun 2016

För nästan precis ett år sen la min kropp av. Jag fick diskbråck i nacken och en överansträngning i foten. Fram tills dess hade jag tävlat väldigt mycket (kolla i fliken ovan under "lopp" för att få en bild av hur mycket) och jag jagade framgångar. Fick för mig att folk förväntade sig saker av mig och jag kände mig hela tiden tvungen att redovisa min insats. Komma med ursäkter om jag misslyckats.

Men, och nu släpper jag en bomb: hela världen kretsar inte kring mig!

Faktum är att ytterst få egentligen bryr sig om vad klockan står på när jag går i mål på en sim- eller swimruntävling. Den som bryr sig allra mest är jag. Nära vänner kanske tittar på tiden och tänker "jaha!". Sen har livet gått vidare.

Det går inte alltid som man tänkt sig...

Min pappa är världens bästa inspirationskälla. Den coolaste gubben man kan ha haft turen att få som farsa. Han tävlar aldrig mot andra, han tävlar mot tävlingen. Och det är en motståndare som han inte alltid vet om han besegrar. För honom blir det inte så intressant med tider eller vad de medtävlande gör, de är ändå bara statister i hans utmaning. Vilken fantastisk inställning!

Jag behöver inte alltid vara belåten med mina insatser. Men gör jag misstag vill jag lära av dem och komma därifrån starkare, inte använda dem som en ursäkt att trycka ner mig själv. Det är en skillnad på att älta sina svagheter och att dissekera dem i syfte att utvecklas.

Jag vill kunna vara nöjd men jag vill aldrig nöja mig. Alltid sträva framåt, mot att bli starkare i både kropp och knopp.

söndag, september 10, 2017

Big Swim Lilla Essingen 2017


Idag simmade jag Big Swim Lilla Essingen, en simtävling på drygt 2 km runt... trumvirvel... Lilla Essingen!!!

Det var en liten och väldigt trevlig tävling, ca 70 deltagare, arrangerad av Big Swims Giordano och Johan. I år gick hälften av intäkterna till stiftelsen Viggo Foundation, som har som mål att möjliggöra idrottande för barn med neuropsykiatriska diagnoser. Heja!


Jag hade laddat noll för den här tävlingen. Jag har haft den länge i kalendern men jag har nog knappt ens sett det som en tävling. Hade ingen målbild, ingen plan och ingen större tävlingsvilja när jag hoppade i det 16-gradiga vattnet, utöver våtisen iklädd förstärkningsväst och neoprenpannband.

Jaha, men sen gick ju starten å alla drog iväg... och jag också. Hittade ett par hyfsade fötter att ligga bakom. De var dock lite vingliga och svåra att följa och efter båtklubben tappade jag dem och de försvann iväg.

Kämpade stenhårt för att komma ikapp igen och simmade riktigt stressdåligt en bit. Vilt vevande armar och ett lika vilt vevande huvud. Sen fick jag tillbaka mina fötter (eller var det ett par nya?) och hamnade i en klunga med fem andra personer.


Vi höll ihop ett tag, tills jag gjorde bort mig. Tappade återigen fötterna och gled iväg alldeles för långt ut åt höger. Då drog de jag just simmat om förbi mig på insidan och jag blev hopplöst sist av oss alla i klungan till målet. Totaltiden 33:55 är jag ändå nöjd med, samt att jag höll jämnt tempo genom hela loppet. Både första och andra kilometern gick på ungefär 16:45 (1:41/100 i snitt).

Sista 50 meterna spurtade jag i alla fall ner tempot lite. Slutade på plats 20/67.


Men jag vann också! Omogna killar firar jul, en julshow med Måns Möller, Özz Nûjen och Patrik Larsson på Rival i december. Väldigt roligt, jag som aldrig brukar vinna något! Stort tack!

lördag, september 09, 2017

...och välkommen tillbaka


Sådär ja. Nu har det ordnat upp sig igen på motivationsfronten. Lördagsmorgonens pass i Vårby med Human Ambition var lika episkt som vanligt.

Efter torsdagskvällens fadäs pratade jag med Micke om bensparkandet (kanhända att det följde med ett litet förlåt för olämpligt beteende också, samt information om saker som är inopportuna för honom att yttra till mig när dylika situationer uppstår).

Med det ur värden skrev han ner ett förslag på åtgärdsplan. Tips på hur jag kan träna min kick alltså. Det kändes jättebra!


Men åter till idag. Att jag glatt skuttar ur sängen kl. 05:15 beror inte enbart på att det är så förbannat kul att simma. Jag gör det mest för att få träffa de härliga människorna och den där enastående killen på kanten. Och för frukosten efteråt.


Det är alltså simpisarnas förtjänst att motivationen åter är på topp. Trots att coachen satt ihop ett riktigt mardrömspass (på ett positivt sätt den här gången). Schmock ba, 1000 meter insim. 1000 meter benspark (med fenor). Ytterst obekvämt.

Så. Eh. Godmorgon. Välkommen. Vahettere. Å sånt. Nu kör vi. Puss, hej.

fredag, september 08, 2017

Hejdå all motivation


Terminsstart med Human Ambition i Vårby. Simhallen vi hatar att älska. Eller älskar att hata?

Micke påminde mig omedelbart om att hålla ner huvudet. Ett av mina klassiska höstfel efter en sommar utomhus. Lär mig tydligen aldrig. Funderar på om tre månader med en orimlig nackposition i vattnet kan vara en anledning till att jag återigen har svaga diskbråckskänningar i skuldran?


Efter insimmet stod bensparksövningar på schemat. Utan fenor, sa fröken. Det är min nemesis. Jag hade det i onsdagens pass och tog mig igenom dem på ett förhållandevis föredömligt sätt, åtminstone rent mentalt. Men då var jag ensam.

Jag vill förbättra min benspark, jag vill träna den, men jag vill inte göra det i grupp. Det gör mig svinstressad och kör mitt självförtroende i botten eftersom det bevisar hur sjukt jävla svag jag är. När jag tränar vill jag koncentrera mig på rätt saker, inte hur långt efter jag kommer.

Framför allt vill jag börja en ny termin med flaggan i topp.

Men där stod jag med skägget i brevlådan. En lose - lose situation. Ta fenor och känna mig värdelös för att Micke sa att jag skulle köra utan, eller simma utan fenor och känna mig värdelös för att jag inte kan bensparka?

Vattnet har senaste året varit en plats (den enda?) där jag inte ständigt måste kämpa mot känslan av att jag inte duger eller räcker till. Och plötsligt befann jag mig ändå där i bassängen med den bollen i famnen.


Jag tog mig igenom sparkandet, men inte bra och inte med glädje. Jag kämpade mot gråten och tanken på att helt enkelt bara lämna bassängen. All vilja, all motivation och all kraft bara rann ur mig. Stängde av.

Det var INTE så här terminen skulle börja. Jag var så jävla peppad innan. Brytet fick komma i bilen hem och när jag krupit ner i sängen.

Idag är jag glad igen!

Självklart kan jag lära mig att bensparka om jag verkligen försöker. Måste bara göra en felanalys och åtgärdsplan.

torsdag, september 07, 2017

Kom igång-period


Så här glad kan man se ut efter avslutat distanspass. Känslan igår var väldigt mycket bättre än efter terminens första pass, och jag känner hopp om livet!

Tappade fokus ett par gånger under passet och det syntes på tiderna då. Slappnar man av en sekund så märks det direkt. Min inställning var ändå bra och jag var betydligt starkare än senast, även om jag hade anmärkningsvärt svårt att pricka de tider som simfröken gett mig att pricka. Har verkligen tappat känslan för vilken fart jag simmar i sommar när jag inte har haft någon väggklocka att jämföra tempot mot.

Min plan träningsplan för den här och kommande två veckor, min "kom igång"-period ser ut som följer:

Styrketräning: tisdag och torsdag

Gågging: fredag

Simning: måndag, tisdag, torsdag, lördag och fredag eller söndag.

Vad gäller simningen så har jag närmsta tiden tänkt köra två av veckans pass med Human Ambition, två träningspass som Hasse gett mig och ett pass i öppet vatten. Blir det inget av det sistnämnda så simmar jag inomhus ett pass till om jag har lust, annars inte.

onsdag, september 06, 2017

Sista utomhuspasset = första inomhuspasset


I söndags simmade jag säsongens sista utomhuspass i Huvudstabadet. Lite symboliskt var det även höstterminens första pass från fröken Hasse. Han har lovat att fortsätta coacha mig åtminstone under hösten, och det känns riktigt bra att vara igång igen!



Första passets upplägg var... ehh... jättekul. Verkligen. Not. Vilket också tydliggör hela poängen med att ha en tränare. Jag skulle ALDRIG ha kommit på idén att simma något så här episkt tråkigt på egen hand. Hasse finns till för att putta mig utanför bekvämlighetszonen.

Jag vill ha pass som får mig att säga "ahmäh" och "va fan" när jag ser dem. Det är då det händer.


Jag simmade riktigt dåligt. Hade två farter, långsam och ännu långsammare. Men jag hade också väldigt fint sällskap av Kajpen och Rex, så jag lyckades genomlida passet. Och det är (tydligen, enligt nämnda simfröken) lite vad det handlar om nu. Genomlida. Komma igång. Skapa rutiner. Simma igenom.

Jag ska inte förvänta mig att vara någon stjärna nu, men jag kan alltid agera som en.

Efter passet fikade vi. Och åt lunch. Och promenerade. Och fikade igen. Det tog hela dagen och var jätte, jättetrevligt! Dagens tips: skaffa ashärliga simpisar med mycket fritid.

lördag, september 02, 2017

En sagolik sim-sommar

I år är inte bara året jag är skadad, det är också året då en mycket stor del av mina vänner och bekanta inom swimrun kör Ö till ö. För att inte gå under av ordinär jävla avundsjuka så tittar jag istället tillbaka på vilken otroligt fin sim-sommar jag har haft. Bästa hittills!

Tack till alla som jag fått dela den med, och ett extra stort tack till Micke som ligger bakom många av dessa upplevelser, inklusive flera av de balla fotona.

Maj
Premiärbad i Brunnsviken




Juni
Try Triathlon, Sjöhistoriska



Open water skills, Lilla Essingen




Simsafari, Lilla Essingen runt



Race Pace, Hellasgården


Juli
Try Triathlon, Sjöhistoriska


Vansbrosimningen


Vansbro tjejsim



Open water skills, Lilla Essingen



Race Pace, Hellasgården


Simsafari, Långholmen runt



Simsafari, Ingarö



Simsafari, Drevviken



Simsafari, Edsviken



Augusti
Try Triathlon, Sjöhistoriska


Open water skills, Lilla Essingen


Race Pace, Hellasgården


Simsafari, Hässelby


Riddarfjärdssimningen


Simsafari, Djurgården



Ironman 70.3 Zell am See-Kaprun


September
Simsafari, Djurgårdsbrunn


Och det här är ändå bara en del av alla fantastiska utomhussimningar jag haft. Jag är inte redo för hösten. Jag ser fram emot den, men jag är inte klar med öppet vattensäsongen. Inte än!