torsdag, september 22, 2016

Vi kommer aldrig hitta vägen om vi inte tillåts misstag när vi letar


Fan rå. Min testserie igår gick jättedåligt. I vanliga fall är testserien något jag kör med Hasse under sista veckan av en treveckorsperiod, men vi fick inte ihop det den här gången, så Simfröken föreslog att jag skulle simma serien själv. Huh? Själv?!?

Okej rå. En veckas simuppehåll med munkar till frukost och en varierad kost av pasta/pizza gör inte underverk för prestationen i vattnet. Inte för prestation överhuvudtaget. Jag simmade asdåligt.


Filmen illustrerar känslan när jag hoppade i. Vet inte när Vodkan ska drickas. Själv väljer jag att avstå den helt.

Sen rå. När jag grät (svor?) ut hos Simfröken efteråt så berättade han hur det gick till när han tränade. Då var det uppehåll från bassängen bara totalt 4-5 veckor om året, fördelat på två perioder. Resten av tiden var det viktigt att underhålla känslan i vattnet, som är en färskvara. Istället varierade antalet pass och längden på dem.

Så ra. Jag hade kanske tjänat på att plaska lite i hotellpoolen några minuter varje dag. Men jag är ingen elitsimmare. Jag är blott en motionär med ambitioner. Jag tycker ändå om att få tips som jag sedan kan välja att ta till mig. En annan semester. Eller låta bli. För att citera Kent -"Vi kommer aldrig hitta vägen om vi inte tillåts misstag när vi letar". Nu har jag lagt gårdagen bakom mig. Är tacksam över att jag vanligtvis har tid att genomföra så regelbunden och frekvent simträning. Lider med dem som bara får till ett pass i veckan.

måndag, september 19, 2016

Ironman Pula 70.3 som serviceteam/hejarklack


Jag deltog inte själv i loppet, men mer närvarande i vad som hände igår än vad jag var är svårt att bli utan att själv stå på startlinjen. Jag har varit med om förberedelser, planering, nervositet och förväntansfullt snicksnack så gott som varje dag, till och med långt innan anmälan gjordes.

I den bästa av världar hade pappa förstås klarat sin stora utmaning igår och fått springa i mål i amfiteatern i Pula. Finns inget jag hellre hade önskat honom. Men så blir det inte alltid som man tänkt sig. Det värker i mitt bröst när jag ser bilden ovanför. Förstår så väl hans besvikelse.


Starten gick strax nedanför vårt hotell kl. 10:00 och vi var på plats i god tid. Jag var ett vrak redan innan starten hade gått. Mäktig musik i högtalarna, pulsslagen som räknade ner de sista sekunderna till starten. Det var fler än jag i serviceteamet som fick fuktiga ögon och gåshud.

Sen gick startskottet för den rullande starten, där fyra personer släpptes ner i vattnet ungefär varannan sekund och de tävlande fick självseeda sig. Det betydde att pappan inte startade förrän ungefär 10:30, och vi hade från avstånd koll på honom i startfållan.



Ganska snart noterade jag att det var något skumt som pågick i vattnet. Folk simmade inte till höger om de stora bojarna som brukligt, utan väldigt många låg till vänster om dem redan på första benet.

När de första tävlande vände tillbaka mot stranden på sista benet av den 1900 meter långa triangel som skulle simmas förstod jag att det måste vara rejält starka strömmar där ute, eftersom simmarna låg alldeles för långt till vänster även här. Önskar att jag hade kunnat varna pappan för detta.


Sen var han iväg! Vi kunde bara se honom en kort bit innan han kom för långt bort, men bröstsimmet såg starkt och bra ut den biten. Kändes väldigt lovande! Men så fort han försvann ur sikte kom nervositeten fram. Vankade av och an. Ville kräkas. Tittade på klockan varje minut.



Efter en stund bytte vi i serviceteamet/hejarklacken position och ställde oss längre ut på udden för att se bättre, och då insåg vi hur svåra förhållanden det var där ute. Simmarna drev iväg så otroligt långt bort från banan att det var galet! Vågorna var stora och säkerheten för de tävlande kändes faktiskt tveksam.

Sedan fick vi syn på pappas orange axlar och blå badmössa. Långt till vänster om banan, kämpandes mot strömmarna för att komma tillbaka på rätt kurs. Det såg inte ut som om han kom framåt alls, men han drev hela tiden närmare stranden så vi hade lättare och lättare att se honom.

Höll på att avlida av spänning och nervositet, inte minst när vi såg honom sträcka upp armarna och tillkalla en kajak. Skrek för allt jag orkade att BRYT INTE NU - DET ÄR SÅ LITE KVAR!!! KÄMPA! Försökte vifta med armarna och förmå honom att fortsätta. Bara runt hörnet, sen var det klart! 20 minuter till cut off, det skulle gå. KÖÖÖÖR!!!!

Strax därefter insåg vi att det inte var pappa. Vi visste inte alls var han var, maxtiden närmade sig och vi började gå tillbaka mot uppgången. Vårt enda hopp var att vi skulle ha missat honom.


Men så fick vi syn på honom igen. På en av räddningsbåtarna på väg mot land. Den syn vi inte ville se. Det som inte skulle hända. Drömmen skulle inte ta slut här.


Det kröp i kroppen. Känslan att stå där på land, se hans besvikelse och veta att han inte skulle få chansen att hålla igen på cykeln som vi planerat, att han inte skulle få uppleva med- och motgångar under löpningen. Inte få inse hur jävla långt 21.1 km är när man redan simmat 1.9 km och cyklat 90 km. Att han inte skulle få visa hur tuff han är med sin cape och sitt svärd. Att vi inte skulle få skrika oss hesa när han sprang i mål på arenan och gjorde high five med speakern. Fälla glädjetårar.

Att dagen tog slut där.
Efter bara en timme.

Den här gången. I det här loppet. Loppet som var regisserat av George R.R Martin och därmed inte hade något lyckligt slut.


Men en DNF är inte slutet. Det här var en början och en erfarenhet. Blev rörd av vad Pål skrev till pappa på Facebook, och jag tycker han har så rätt. Min pappa är en sann hjälte!

Det tuffa är inte att ta sig an saker man vet att man klarar. Det krävs ett ännu större mod för att våga ställa sig mot en motståndare som man inte vet att man besegrar. Där det inte handlar om att göra en bra tid, susa fram med struthjälm och snabba däck, utan att faktiskt bara ta sig i mål. Det är inspirerande och ger perspektiv på mycket.

Vi bryter ihop och kommer igen. Tar sikte på en ny utmaning. Träningen i poolen har redan börjat.

(Alla bilder som är fantastiska har Jonas tagit. Övriga är tagna med min mobil.)

söndag, september 18, 2016

Semester och Ironman Pula 70.3



Jag är i Kroatien, i Pula. Det ligger vid kusten till Adriatiska havet i nordvästra Kroatien, i det område som kallas Istrien. Vi, som i jag, Jontan, mamman och pappan, är här för att pappa idag ska köra Ironman Pula 70.3, dvs en halvironman med 1.9 km simning, 9 mil cykling och 21.1 km löpning.

Jag slarvar mest runt och är glad att inte jag ska tävla. Äter jordgubbsdonuts till frukost och sånt.


I förrgår sprang jag och Jontan en sväng in till Pula för att kolla in den stora amfiteatern (6:e störst i världen faktiskt) där pappan förmodas gå i mål i kväll någon gång. Vi sprang även en del av tävlingens bansträckning. Oerhört fin på sina ställen.

Tanken var att det skulle bli ett långpass, men det blev mer som en löpsafari på 13k med många stopp. Det var varmt och fuktigt, så det var också en form av bikramlöpning. Ett roligt sätt att upptäcka en ny stad. Jag tyckte ändå att jag hade rätt bra sprutt i benen.



Planen var att igår provsimma två varv på simbanan (alltså 3.8 km) eftersom jag missar två av den här veckans simpass, men när jag kom ner till vattnet på eftermiddagen så hade de ännu inte lagt i bojarna, och att simma helt planlöst kändes meningslöst.

Så jag och Jonas tog en öl vid stranden istället. Medan jag hällde i mig den ändrade jag mig, och det slutade med att jag ändå hoppade i vattnet och plaskade i tio minuter. Var nöjd med det. Jag är extremt störd av saltet och tycker inte simningen är så kul då. Längtar efter att vara tillbaka i bassängen faktiskt.

Men, nu fokuserar vi på pappan. Håll alla tummar. Tänk alla goda tankar. Det kritiska momentet för honom är simningen. Går bara den bra så bör han ta sig i mål, efter en antagligen ganska kämpig löpning. Jag kommer att uppdatera via Facebook under dagen. Nu kör vi!

tisdag, september 13, 2016

Intervaller, styrketräning och distans


Simskolemåndag igår, hurra! Jag måste säga att det har blivit ett lyft för träningen att inte undervisa vid bassängen timmarna före passet. Inget ont som inte har något gott med sig. Fryser mindre och är mer fokuserad i vattnet.


Igår simmade vi korta intervaller, 3x(6x50 meter) start 1:00 med tre minuter lek och plask mellan varje set. Höll mig jämnt på 45-46 sekunder, ända till de sista tre, då jag tappade ner till 47. Störigt som helvete. En sekund är mycket. Jag fick förvisso kramp, men ändå.

Vet inte om det var därför som jag hade ett av mina numera berömda Lille Skutt-bryt på vägen från simhallen. Det har hänt ett antal gånger tidigare och nu känns det mest som att jag bara vill skratta åt det. Högst oklart varför jag reagerar så där.


Morgonpasset i gymmet idag var förhållandevis oengagerat pga anledning, men de få övningar jag gjorde gjorde jag åtminstone bra. Dessutom hade jag nytt linne med snygg rygg.


Sen var det simträningstime igen. Distanspass med en huvudserie på respektingivande 30x100 meter. Inte långt ifrån (okej, en bit ifrån) en fullskalig Frölanders julafton (100x100m med starttid).

Valde Vilundabadet för dagens aktivitet och var helt ensam när jag klev i bassängen. Under större delen av passet var det dock 40 000 000 miljarder barn där, utförandes simtest på banorna bredvid mig. När jag klev ur var jag helt ensam igen. Människor passerar förbi som årstider medan jag bara ligger i bassängen och nöter fram och tillbaka.


Jag är väldigt, väldigt nöjd med dagens insats. Väldigt. Jag hade visserligen inte lika bra fokus som senast, men jag tuffade på lagom fort (sakta?) och gladdes åt det faktum att min fart 2 numera är samma tempo som jag tidigare var grymt nöjd om jag lyckades hålla på mina tröskelhundringar.

varv 1, ss: 1:49, 1:48, 1:49, 1:49, 1:49, 1:45, 1:47, 1:47, 1:48, 1:46
varv 2, pd: 1:35, 1:35, 1:32, 1:35, 1:35, 1:34, 1:34, 1:33, 1:35, 1:36
varv 3, f: 1:32, 1:27, 1:26, 1:26, 1:28, 1:26, 1:25, 1:25, 1:26, 1:26

Att inte bli bättre hade varit tråkigt, med tanke på hur mycket tid jag lägger i vattnet.

söndag, september 11, 2016

Vilodag och hyllning av mig själv



Jag är i en väldigt bra period just nu. Jag älskar min kropp. Den är stark, uthållig och smidig. Och jag är så glad att jag känner så här.

Senast jag kände mig så vältränad var typ 2005, och jag minns att jag då inte gav mig själv den cred jag förtjänade. Det var först senare, när jag tappat en del av formen, som jag insåg hur bra den hade varit. Jag tänker inte göra samma misstag nu. Vill våga vara stolt över mig själv. Fuck Jante.

De senaste veckorna har jag yogat mycket. Varje pass, varje framsteg och varje ny utmaning får mig att vilja mer. Älskar mjukheten och följsamheten som den typen av träning ger.

Idag har dock varit en välbehövlig vilodag. Ish. Jag räknar inte de få minuterna jag simmade vid Långholmen med Mattias. Det må ha varit ett kort plask, men tillräckligt långt för att jag skulle få ow-feeling mot slutet. Shit vad najs det är att simma med våtdräkt. Våtdräkt och vän. Bra koncept.

lördag, september 10, 2016

Sju timmar i vattnet


Lördagsmornar kl. 7-9 i Vårby är inte en jättepeppig tid att simma på. Jag höll på att banga redan igår kväll när klockan började bli sent och jag ännu inte var i säng, men efter ett förnuftigt och rimligt citat från Micke, plus löfte om ett grymt pass, så ställde jag alarmet på 05:30.

Har jag sagt att jag ska simma så ska jag. In it to win it. Framsteg görs inte av att låta bli träningen.


Passet var jobbigt men väldigt roligt. Vilken tur att jag åkte dit! Det är duktiga simmare som kör med Human Ambition men imorse var vi inte så många. Jag la mig ödmjukt ensam i den långsammaste banan och accepterade att jag kanske inte riktigt skulle kunna hänga med. Det skiljde inte jättemycket, men jag kom en aning efter, utom när vi gasade på i hårda 25:or. Då var det minsann inte alla som behövde vänta på mig. Jä!

Jag jämför mig med andra. Det ska man inte. Men jag godkänner det när jag gör det för att lyfta mig själv. När jag väljer jämförelsen utefter parametrar som gör att jag känner mig lite bättre. Jag hade mina ljuspunkter idag.


Eftersom Micke var borta hade vi snälla Pontus som coach, och tipset jag fick med mig från honom var att fullfölja draget längre och inte påbörja återföringen för tidigt. Både i min lugna simning och i sprintsimningen. I den senare tyckte han att jag skulle våga glida lite mer i kombination med det riktigt långa draget. Det kändes bra men var jobbigt. Jag blev trött.

Nu är jag mest nöjd över ytterligare en vecka med drygt 15k simning och sju timmar (!) i bassängen. Knäppt? Dedikerat? Överdrivet? Kan det ens ha baksidor när det gör mig så jävla glad och uppspelt?

fredag, september 09, 2016

Oro, lite sömn och genialiskt knep


En jäkla vecka det här. Reka kastrerades i tisdags. Jag hade en klump i magen hela dagen, men allting gick bra och hon kom hem på kvällen. Ynklig. Under natten gnällde hon, var orolig och fick små ryck när det verkade som att såret gjorde ont eller kliade. Med rymdtratt på hade hon inte koll på sina utrymmeskrav och dessutom sökte hon tröst nära mig. Jag sov knappt alls.

Andra natten sov jag inte heller. Reka fick sprutdiarré (sannolikt av smärtlindringen) och vi gick ut ungefär varannan timme. Besök hos veterinären på morgonen, inköp av tarmbakterier och snäll mat samt byte till ny typ av smärtlindring.

I natt sov Reka. Jag sov. Alla är piggare. Avföringen fastare (jamen du vet...) och livet ohyggligt mycket bättre. Jag klarar inte av att inte få sova ordentligt på nätterna. Mår dåligt, blir stressad, lättstött och obalanserad.


Var helt opeppad och på tok för trött för att simma det planerade distanspasset på 3750 meter på torsdagen, men jag gjorde det ändå. Och det gick okej.

Har köpt en ny simväska. Valde gul och blå, eftersom medmänniskor tenderar att tro att man är med i något slags landslag om man har de färgerna. Min genialiska plan är att folk ska tro att jag är special-special och därför välja en annan bana i simhallen.

Fungerade så jävla bra! Det första som hände i Eriksdalsbadet var att en kille sa "nej, du ser ut att vara elit" när jag frågade om han var på väg ner i min bana. Jag låg och bensparkade precis då så jag kan absolut inte ha sett proffsig ut. I veckan blev jag omsimmad av en tjock tant i blommig duschhatt (ej badmössa) när jag tränade benspark, för att ta ett exempel ur verkligheten.



Dagens 4300 meter i Vilundabadet gick däremot väldigt bra. Var extremt fokuserad hela passet, simmade starkt och lätt. Upplägget var trevligt, och under huvudserien blev jag varm men inte särskilt trött. Avslutningen med några snabba 25:or var rolig. Det var fruktansvärt trögt att veva igång maskineriet i högre tempo efter att ha truckat nästan 4k. Kände mig som ett kvarnhjul i början. Otroligt underhållande.

Nu känner jag mig bara uppspelt. Glad. Hungrig. Redo för fredagsdejt med da Man.

tisdag, september 06, 2016

En jävla bra dag och nytt rekord


Jag mår bra av att röra på mig, ju mer ju bättre, och igår var en riktig toppendag då jag fick göra allt det jag gillar allra mest!

Började morgonen med yoga. Har för tredje gången startat om den 14 dagar långa yogautmaningen med Fiji McAlpine på doyogawithme.com. Det kanske inte blir yoga alla dagar i sträck den här gången, men det gör inget. Passen är både utmanande och jobbiga, och effekten av dem känns. Stark och smidig.

Efter lunch sprang jag en runda med Rekis. Gula spåret vid Edsbergs IP som uppvärmning, sedan tre korta vändor i Väsjöbacken och sju 30-sekundersintervaller med lång vila. I solsken.


På kvällen började äntligen simskolan med Medley, bästa fröken och alla simkompisar i Vasalundshallen. Hurra!!!

Och jag slog till med ett nytt rekord på 200 meter. Väldigt oväntat. Jag hade inga såna förhoppningar alls, och ändå dängde jag till det gamla rekordet med över 8 sekunder.

Kände mig superstark under nästan hela tvåhundringen, utom kanske sista 50:an när jag började få häng på David som jag simmade mot. Då blev det mycket vilja och kanske lite sämre teknik, samtidigt som jag började bli trött. Men det var fantastiskt roligt. Vi satte händerna i kaklet exakt samtidigt på tiden 3:05 och jag riktigt bubblade av glädje efteråt. Tack David för skjutsen!!

Generellt kan sägas att jag hade några korta tillfällen av helt fantastisk känsla igår (fantastisk som i typ bästa känslan någonsin). Tyvärr var det inget som följde med ner i bassängen idag. Tvärtom. Total misär. Tror mest det berodde på att tankarna var på Reka och hennes stundande kastrering.

lördag, september 03, 2016

Just keep swimming

Ja jävlar, nu är jag igång med höstterminen. Puh. Ligger halvt utslagen i soffan efter veckans femte och sista simpass, och kan endast med svårighet kommunicera med omvärlden, pga jättetrött.

Den här första veckan har jag simmat ihop 15 km. Efter att den senaste månaden ha legat på kanske 2 km i veckan kommer den här volymen lite som en chock för kroppen. Jag har dessutom bensparkat över 1000 av dessa meter, det är nästan störst av allt!


I torsdags innan crawlkurserna körde jag 3100 meter i Eriksdalsbadet. 53x50 meter eller något sånt, förklätt och uppdelat i små delar så att jag inte skulle märka hur många femtior det var. Men det gjorde jag.

Blev lite uttråkad men höll ändå fokus. Dessutom kan man inte säga annat än att det var ett bra och givande pass. Värst var faktiskt inte bensparken utan fartökningarna. Fifaen för att simma fort!



Fredagsmyset bestod av 4200 meter i Vilundabadet. Ännu ett väldigt bra och omväxlande pass med längre distanser. Började känna mig lite trött och sliten efter veckan och blev först stressad av att jag simmade ganska långsamt, men sen påminde jag mig om att Hasse sagt att fokus låg på genomförande, inte fart, och då lugnade jag ner mig. Matade mig igenom allting med bra koncentration.



Som gnistrande avslutning på veckan simmade jag 3400 meter med Human Ambition i Vårby. Micke och Tobias gav mig under två timmar feedback som skulle göra mig längre, slankare och snärtigare i vattnet. Råden jag fick:
  • Mer distinkt höftrörelse med bättre klipp
  • Tajta ihop armarna mer i streamline efter frånskjutet
  • Lägg i handen längre fram
  • Förläng från axeln
Blev väldigt trött i huvudet av att försöka tänka på allt det här, och mot slutet även extremt trött i kroppen, men det kändes bra ändå. Jag köper vad de säger och det blir kul att jobba vidare med.

Mental note: ingen champagne på fredagar om klockans ska ringa 05:30 på lördagsmorgonen. 

fredag, september 02, 2016

Varning! Ny på jobbet!


Igår var första dagen på mitt nya jobb som crawlinstruktör på Medley i Skanstull. Första gången jag har helt egna grupper utan stöd av Hasse. Eller... jag har ju haft lektioner ensam, men inte på standardbasis.

Ser både för- och nackdelar med att vara själv med eleverna. Det är roligt att vara två, och det ger en helt annan dynamik, men jag känner mig ändå väldigt trygg i min roll och uppskattar att kunna styra upplägget helt själv. Anpassa efter situationen. Det hade jag aldrig klarat för ett år sen.

Jag börjar landa i att det jag gjort (och gör) inom simningen är något lite ovanligt, och att jag vid det här laget faktiskt har massor av kunskap och erfarenhet att dela med mig av. Och massor av engagemang på det. Jag är helt enkelt en rätt duktig simfröken (och simmare!).


Bassängen i Folksamhuset är 16x8 meter och håller 33 grader, vilket gör det perfekt för inlärning. Inte ens jag fryser där inne, snarare är det lite som bikramundervisning.

Och så himla roligt det var att hålla kurs igen! Hade först två nybörjargrupper, och jag blir så inspirerad av att se dem ta till sig instruktioner, korrigera och hitta rätt. Väldigt duktiga.

Sen var det en fortsättningsgrupp med fyra grymma tjejer, alla på jämn nivå och med en jättebra grund. Kommer bli awesome. Är taggad till tusen! Nu gör vi badass simmare av hela bunten!

PS. Man kan boka PT-crawl med mig, antingen i Folksamhuset eller i Vasalund. Ett pass om 45 minuter kostar 750 kr. 

onsdag, augusti 31, 2016

Kämpa Sofia


Plötsligt minns jag varför jag behöver vilodagar, varför det ibland är svårt att komma upp ur sängen och iväg på morgonträning. Hur det känns när kroppen är så tung och gör så ont att jag bara vill dra täcket över huvudet och sova fram till nästa sommar ungefär.

Bilden ovan illustrerar hur det kändes på morgonens löppass i Ursvik. Massiv träningsvärk, extremt sega ben. Orkade knappt stå rak. Dessutom var det före frukost. Mental note: gör aldrig saker före frulle.

Försökte ta en bild av hur jag ville att det skulle kännas också, där jag sprang snyggt, men alla bilder såg ut som den här. Fniss.



Anledningen till misären idag är morgonsessionen på gymmet igår. Jag tror att jag tänkte något i stil med att "på hösten ska man bygga muskler". Startade på samma vikter som jag brukade:

10 reps
Öka vikten
8 reps
Öka vikten
6 reps
Öka vikten
4 reps
Ouff

Jag hade svårt att lyfta armarna när jag lämnade gymmet. Huvaligen. Och idag. Aj aj.


Hann med ett kort yogapass på eftermiddagen också och på kvällskvisten drog jag till Vasalundshallen för att simma 3200 meter med Tom-Tom-Tommy. Tisdagskvällar tillbringas där, det är sen gammalt. Kul att träffa Henke igen.

Passet var otroligt långt. Jättejättelångt. Tog aldrig slut. Men det var riktigt bra också. Fick feeling och aha-upplevelse med höften av skidåkaren och jag kunde konstatera att f3 och uppåt fortfarande känns minst sagt rostigt. Är ingen fartdemon just nu.

Huvudserien var på 20x100 meter i f2. 8 st sammansatt, 8 st med paddlar och dolme, 4 st benspark med platta. Försökte hålla vilan till ungefär 20 sekunder.

Allt gick bra fram tills bensparken. Där var det kört, hade inte en chans att orka frisimssparka hela tiden. Istället blev det 12.5 bröstbenspark varje längd också. Tommy sa att det var okej. Eller, egentligen var det hans fel att jag fuskade. Hade aldrig kommit på tanken annars utan hellre drunknat och dött. Tommys fel. Allting.

tisdag, augusti 30, 2016

Simhösten har startat


Jag var så otroligt upprymd när jag kom hem igår efter höstens första simpass med bästa Hasse. Det var så jäkla roligt! Så grymt att ha återigen få ögon på tekniken, bli klockad och stämma av formen efter sommaren i våtdräkt.

Efter mina PT-pass måste jag alltid love-bomba simfröken jättejättemycket. Det är få människor jag är så tacksam och glad över att ha lärt känna som Hasse. True story. Simningen har gett mig väldigt mycket, öppnat nya dörrar, vidgat mina vyer och lärt mig en hel del om mig själv. Törs jag rent av säga förändrat mitt liv? Hasse har varit med och hjälpt mig hela vägen. Hur kan jag annat än uppskatta det enormt mycket?

Känslan i simningen igår var väldigt skiftande. Från ett jättefint flow till ett mer orytmiskt hackande. Hade svårt att hitta takten i andningen och min högerhand tenderade att dra en smula åt höger efter isättningen. Återföreningen var däremot avslappnad och huvudet inte så högt som jag var orolig för.

Fick sprinta loss på ett par 25:or och kände mig som en ardennerhäst på en travbana. Tung och orörlig, helt ovan vid att ha så högt tempo och frekvens. Men trots det... asså... det var så fruktansvärt roligt! Och i det stora hela så är jag väldigt nöjd. Bra start!


Den här veckan kör jag igång med tre långa distanspass. En mastig start, men jag är SÅ taggad! Perfekt för att komma in i simningen och hitta tillbaka till känslan igen.

Förra veckan pratade jag med Hasse om mina mål i simningen, och de är breda och luddiga men samtidigt väldigt tydliga.

Jag vill utvecklas. Jag vill bli snabbare och starkare. Jag vill slå nya rekord på 50 och 100 meter, jag vill plocka ner mina intervalltider på t ex 10x100 ytterligare några sekunder och jag vill bli ännu snabbare på längre distanser i öppet vatten så att jag kan briljera nästa sommar.

Så länge jag gör framsteg och har roligt så spelar det ingen roll om jag kapar minuter, sekunder eller tiondelar på mina tidigare personbästa, därför skiter jag i att specificera tider. Motivationen finns ändå.

måndag, augusti 29, 2016

Swimruntävling blev swimrunträning


Igår skulle jag och Mattias ha åkt till Gävle och kört Tröskenrännet med 9 km löpning och 3 km simning. Vi efteranmälde oss så sent som i veckan, men så kom tyvärr det så kallade livet emellan och vi var tvungna att ställa in med lika kort varsel som vi anmält oss.

Så istället för att åka till Gävle drog jag ut till Mattias i Gustavsberg och så körde vi ett träningspass ihop där, eftersom det var förenligt med livet. Barnet. Det blev en jättefin dag, och jag var faktiskt ganska glad att det inte var race. Kände mig lite seg.


Det är kul att köra med Mattias eftersom vi kompletterar varandra väldigt väl. Han freakar ur över sin egen påstådda otillräcklighet i simningen lika mycket som jag gör i löpningen. När jag hör mig själv förklara för honom att jag inte upplever att han sinkar mig (jag märker honom inte ens!), att hans kapacitet i vattnet är fullt tillräcklig och att jag faktiskt vill köra med honom, så tänker jag att det rimligen bör vara ungefär likadant för Mattias. Vi vet båda två vad vi får och har accepterat de förutsättningarna.

När han fick lite feeling på löpningen och ökade tempot så la jag mig bakom i linan och pinnade på så gott jag kunde. Försökte tänka att jag kan vara en bra swimrunbuddy även om jag inte springer världsasnabbt, och fokuserade på Mattias lätta, snygga löpsteg. Kom fram till att jag trots allt kände mig ganska trygg och glad där bakom. Ska försöka behålla den känslan.

Vi ska köra Ötillö 1000 lakes ihop i Tyskland i slutet av oktober, och för mig är det en morot att faktiskt ta tag i löpningen och försöka minska glappet mellan oss tills dess.


Antar att det var det som fick mig ur sängen 05:30 en måndagsmorgon, för att under tunga moln och i hällregn köra ett kort pass löpteknik i backe och ett antal löpskolningsövningar. Det som inte dödar härdar.

söndag, augusti 28, 2016

Yogan och jag



Det jag tycker är roligt med träning i allmänhet är att mäta framsteg och se resultat. Det är vad som driver mig. Jag hittar glädjen och motivationen i att jämföra tider, insatser och, i yoga, hur långt jag kommer i olika positioner.

Jag är ingen naturlig gummimänniska med en bakgrund som gymnast. Jag har också varit stel, men att jag nu är rörlig och stark är förstås ingen slump. Vissa perioder yogar jag nästan varje dag. Andra inte alls.



När jag började med yoga för ett antal år sedan nådde jag knappt nedanför knät med mina händer när jag stod framåtböjd. Jag minns att jag sms:ade mamma och pappa första gången jag, med stor ansträngning och viss smärta, kunde tvinga ner fingertopparna i golvet framför mig. Det var ändå ganska nyligen.

Nu når jag nästan ända ner även när jag är som stelast på morgonen. Nästan.


Nu har jag precis för andra gången avslutat 14-day yoga challenge med Fiji McAlpine på doyogawithme.com. Första gången mindes jag som jobbigare, men det kan ha att göra med att jag den här gången, utöver yogan, har tränat andra saker ganska måttligt.


Jag gillar passen så himla mycket. Jag har längtat till yogamattan under de här två veckorna. Jag känner mig starkare, smidigare och snyggare. Får ett inre lugn. Det känns så bra! Jag vill inte sluta.


Så det jag funderar på nu är hur jag ska kunna klämma in 30-40 minuter yoga om dagen. Kanske inte sju dagar i veckan, men åtminstone... fem?

Kan jag ersätta styrketräningen med yoga och få rörligheten på köpet? Poser som de på bilderna nedan är inte helt triviala och de kräver definitivt en del styrka i överkroppen. Rörligheten är otroligt värdefull i simningen.



I yoga är varje rörelse viktig, även hur man tar sig in i eller ut ur en pose. Filmen nedan tog jag när jag var klar med mitt sista pass på yogautmaningen, så då låg bara fokus på att komma i rätt position.



Den ger ändå en bild av hur det går till för att komma in i positionen som jag tror heter Eight Angle Pose (Astavakrasana). Den är faktiskt lättare än den ser ut, även om jag inte gör den med någon som helst perfektion. Är ändå riktigt nöjd och imponerad av mig själv. Mer yoga åt folket! Mer yoga åt mig!