onsdag, april 18, 2018

Nästan död

Ja, jag är nog nästan död. Genom bloggen kan jag konstatera att jag vanligen blir förkyld den här tiden på året och i år är inget undantag. Förutom att jag är osäker på om det verkligen bara är en förkylning. Det kan vara galna kosjukan, sars eller ebola.

Jag har inte tränat på orimligt länge. Jag har inte gjort ett jävla jota. Jag har fikat, vilat och jobbat. Och ändå är jag fortfarande förkyld.


Vad jag längtar efter att göra:

- simma
- yoga
- jogga

Som om det inte räckte med egen vacklande hälsa så stökar min mobil. Ingen människa ska någonsin behöva vara utan mobiltelefon. Fruktansvärt.

söndag, april 08, 2018

Nästa olympiska guldmedaljör?


"We are not handing out any medals today. This is not competition, this is training."

Så avbröt vår gästcoach den teknikövning vi just inlett på simpasset med Human Ambition i Vårby igår. Vi hade gett varandra alldeles för tajta luckor och haft för bråttom i övningen. Han sa åt oss att vara egoistiska, att ge oss själva fritt vatten och möjlighet att verkligen fokusera på tekniken. I långa loppet förlorar man på att försöka vara snabbast vid fel tillfälle, förklarade han.

Den gästande simfröken var Jon Maccoll från Rutgers University utanför New York. Jon var här förra året också, i jakt på svenska simmartalanger att locka över till universitetet där han är huvudtränare. Tidigare har han varit assisterande tränare åt sex olympiska guldmedaljörer.

Jag gillar att simma för olika coacher då och då och få tekniken förklarad för mig på olika sätt med olika ord. Jag fick med mig några aha-upplevelser från passet igår. Bland annat fick vi simma med 6- respektive 4-beat kick. Intressant och lärorikt. Jon tycker att man kan träna med en 6-beat kick och gå ner på 4 när man kör lopp eller simmar öppet vatten. Då kommer det kännas som att man sparar benen.

Jon, Fredrik, Karin, jag och Theresia

Jag frågade Jon om personlig feedback efter passet och nummer ett var att lägga bort snuttefilten. Fenorna alltså. På passet körde vi många längder benspark på sidan och då hade jag fenor. Han tyckte det var onödigt. Om jag simmar utan får jag snabbare och bättre resultat.

Han har givetvis rätt, men bensparken är ju mitt sorgebarn. Så har det alltid varit. Jag har börjat träna den och den blir bättre, det är bara otroligt många mentala hinder som står i vägen för att jag ska vilja ge mig på att bensparka i grupp. Det skulle sänka det lilla självförtroende jag hittills hunnit bygga upp. Jag är helt enkelt inte redo för det riktigt än, så tills vidare sker träningen i hemlig vrå.

Han påminde också om samma sak vi fick öva på förra året, nämligen att lyfta armen en eller ett par decimeter ovanför ytan innan återföringen kommer. Han sa att hög armbåge var 90-talssimning. Fniss!

fredag, april 06, 2018

Back in bizniz

Jag blev sjuk när jag kom hem från Maldis. Så jävla väntat. Jag är inte skapad för så här kallt, blåsigt och ELÄNDIGT JÄVLA SKITKLIMAT.


Att inte simma på länge gör aldrig underverk för motivationen, men påskhelgens två försiktiga pass i Vårby med Human Ambition tände ändå någon form av gnista.


Att att gå från pass med glada vänner och hejarop till att nöta själv i Vilundabadet däremot... crasch boom bang. Jag simmade långsamt och dåligt. Allt var misär.

Men om det är något jag har lärt mig under min simkarriär så är det att vila ALDRIG hjälper mot bristande inspiration. Ända vägen runt är rakt igenom. Sålunda har jag klämt fem pass sedan förra fredagen, och det går faktiskt bättre och bättre. Igår kväll hade jag väldigt bra feeling.


När det känts tufft har jag försökt att hitta en lagom mix av sammansatt simning och hjälpmedel. Det är lockande att bara slänga på fenorna och få farten "gratis", men jag har försökt låta bli. Jag har även simmat en hel del med snorkel, trots att det, som jag tidigare nämnt, är ett tortyrredskap.

Jag tycker att jag fått aha-upplevelser för kropps- och huvudpositionen av den, och gillar den bättre och bättre.


Jag har också försökt komma igång med styrketräningen, även om det blivit mest hemma. Allt är bättre än inget. Helst vill jag även yoga varje dag men det blir inte riktigt så.


Slutligen är det dags att snöra på löparskorna igen. Hade sex riktigt bra gåggingveckor efter nyår men sen blev det uppehåll på en månad och att komma igång igen känns segt. Speciellt när skogen är en isgata eller lervälling och konditionen brister. Foten verkar i alla fall hålla, peppar. Det är resten av kroppen som är problemet.

Så. Detta om detta. Känn dig uppdaterad.

tisdag, mars 27, 2018

Maldiverna liveaboard


Det blev förstås en magisk vecka på Maldiverna! Hur skulle det kunna blivit något annat?

Om jag ska beskriva resan, upplevelsen och platsen med ett ord så blir det mindfulness. Det är omöjligt att inte vara där till 100%. Inget annat existerar. De svårigheter man behöver brottas med är att inte äta för mycket av den goda maten, smörja in tillräckligt med solskydd (ofta på en svettig och saltig hud) och fundera på om man orkar bada en gång till.


Livet var väldigt enkelt, liksom login på båten. Hytterna var små och varma. Dusch och toalett fanns i korridoren. Det gällde att ha ordning på sina pinaler.

Sammanfattning av min resa, sånt som är bra att veta:
  • Jag bodde på Sea Coral med järngänget Jenny, Stina, Matilda, Rex och Karin.
  • Sov på däck under ett litet tak alla nätter. Hade med mig fleecefilt och reselakan. Vi drog ner vindskydd vilket gjorde det varmt och svettigt. När det blåste var det lite kyligt.
  • Var supernöjd med min surfbaddräkt. Den, och en flaska spf50, räddade mig från att bränna mig. Hade även en liten spf90 för ansiktet, men den använde jag bara två dagar.
  • Jag hade velat ha mer kläder med mig till middagen. Shorts och t-shirt eller klänning.
  • Kostnaden för dricks och dricka på båten (en öl om dagen) blev 80 dollar.
  • Sista dagen tog vi in på dagspa på Hulhule hotell. Det kostade 88 dollar inkl. lunch. Ett mycket bra alternativ. Bokade en timmes pedikyr/benmassage för 74 dollar och det var SÅ värt!
  • Ett simkort med 17 GB surf i 7 dagar kostade 22 dollar och köptes på flygplatsen.
  • Jag hade med mig 250 dollar (2200 sek) och gjorde av med det sista på flygplatsen. Köpte nästan inga souvenirer men betalade Hulhule med cash.
  • Vi yogade på taket på båten varje morgon vid 06:30. Det var då solen gick upp.
  • Jag simmade ingenting men snorklade flera gånger varje dag. Snorkel och dykfenor fanns att låna på båten men oftast använde jag mina egna simfenor.
  • Stjärnhimlen var fantastisk!
  • Det marina livet var grymt. Jag såg delfin, bläckfisk, sköldpadda, haj, muräna, rocka, tonfisk och ziljarder små färgglada fiskar. Kunde uppehålla mig bland dem hur länge som helst.
  • Snorkling är superroligt och jag vill göra det mer. En dag snorklade vi vid ett vrak. Ändlösa fotomöjligheter och saker att upptäcka. Loved it!
  • På hemvägen hade vi bokat Oryx Airport hotel i Doha. Det kostade 3100 kr för ett trebäddsrum och vi var fem som delade på det. Det fanns en stor dubbelsäng och två 1.20-sängar.
  • Ett medhavt batteripack gjorde att jag alltid kunde vara fulladdad i mobil och kamera.
  • Mitt bästa och mest användbara plagg, förutom bikini, var en strandtunika. Den var skön om det blåste, skydd mot solen och sval när det var varmt (vilket var i stort sätt hela tiden).






















Tack Maldiverna för den här gången! Tack alla som var med!
Värmen, det turkosa vattnet, solen, fiskarna och stillheten har jag sparat som ett happy place. Maldiverna är verkligen ett paradis!

fredag, februari 23, 2018

Tuff vecka

När livet utmanar lite mer än vad jag klarar av så försöker jag alltid fokusera på träning. Jag rensar kalendern från allt jag kan och lägger fokus på att träna. Helst simma, men vad som helst duger. Det är SÅ svårt ibland, men jag vet hur bra det är för mig.


Lördagspasset i Vårby var jobbigt och lite tråkigt, men jag och simpisarna gnetade oss igenom 4x(6x75m) med snorkel. Nämnde jag att jag inte tycker om att simma med snorkel? Att det är ett tortyrredskap?

Att simma så orimligt långt och samtidigt andas genom ett sugrör var dock oväntat givande. Jag och snorkeln har inte längre problem med varandra. Learning by doing.


Bilden ovan, som också är från i lördags (post snorkel), får symbolisera resten av den här veckans träning.

Pga anledning simmade jag fröken Mickes pass för den här veckan först igår och idag, och det var ingen barnlek. Varken passen i sig eller att ta sig an dem.

Jag har just landat i att köra 50:or med start varje minut. I torsdagspasset skalade vi ner minuten till 55 sekunder. Mentalt jobbigt. Behövde lite hjälpmedel på varv två och tre, men klarade uppgiften.

Idag hade jag ännu en utmanande och jobbig serie:

4x(200m benspark @4:00 + 4x100m paddlar @1:40 + 8x25m fjäril @0:40 + 50m löst)
Fenor var default

Rolig och väl anpassad, men lååång. Hade svårt att hålla fokus på slutet och jag var fruktansvärt trött. Både fysiskt och mentalt. Som en trasig klump med slime. Nu klarar jag inte mer idag.

fredag, februari 16, 2018

Motivationsbrist modell större


Jaha. Det här var ju inte meningen. Ny simfröken och världshistoriens största motivationssvacka. Gah!

Jag vet inte när dippen började, men i tisdags var jag i alla fall i Vilunda för att simma veckans första pass från Micke. Det gick förbannat dåligt och jag var så jävla knäckt.

Huvudserien var fem varv av 200m paddlar/dolme/snodd och 8x25m fjäril med fenor, start 0:40. Kändes överkomligt innan men jag klarade inte ens den första omgången fjäril. Huge fail. Vetskapen om att jag hade fyra varv av misslyckande kvar fick mig nästan att kliva ur bassängen. Men så gör vi inte. Det är sen gammalt. Så jag anpassade och gjorde klart.

När jag hämtat mig lite och rapporterat eländet till nya fröken var jag gladare igen. Det var en jävla utmaning och jag klarade den inte. På något sätt var det ändå uppfriskande.


Efter ett velande värt ett bragdguld lyckades jag peta iväg mig själv till Vårby för träning igår kväll.

Jag hade sämsta attityden i bassängen och jag skäms. Kanske borde stannat hemma. Det var som att min bristande motivation hängde som ett uppfällt paraply bakom mig och bromsade. Egentligen var det ett bra pass. Det är det nästan alltid. Men jag var... inte med i matchen.


Baddräkten hade knappt hunnit torka innan jag idag gav mig på veckans andra Mickepass i Vasalundshallen. Och idag kände jag faktiskt en ljusning, även om det tog ända tills efter passet. Under första delen, när jag skulle simma teknik med snorkel, var det en misär helt värdig veckan.

Jag tycker det är svårt med förändring, även när jag själv bett om den och tror att den behövs. Simpassen jag får av Micke är annorlunda mot hur de sett ut de senaste fyra åren, och alla delar i dem känns väldigt långa. Med ett erkänt kort attention span är det en utmaning att orka genomföra. Men jag vet att jag kommer komma in i det och att det kommer bli bra. Behöver bara lite tid.

Ibland blir det inte som man tänkt. Jag borde vara en explosion av motivation just nu. Men även om det känns motigt så gäller det att ta ett djupt andetag och steg för steg leta sig tillbaka in på den väg jag stakat ut för mig själv. Jag vet ju vad jag vill. Eller... jag tror jag vet.

onsdag, februari 14, 2018

Nothing else matters




So close, no matter how far
Couldn't be much more from the heart
Forever trusting who we are
And nothing else matters

Never opened myself this way
Life is ours, we live it our way
All these words I don't just say
And nothing else matters

Trust I seek and I find in you
Every day for us something new
Open mind for a different view
And nothing else matters

So close, no matter how far
Couldn't be much more from the heart
Forever trusting who we are
No, nothing else matters


av Metallica

fredag, februari 09, 2018

Fysisk aktivitet, vikt och sånt


I början på januari satte jag, vilket du förstås kommer ihåg, upp lite riktlinjer för mig själv. Ett så kallat kortsiktigt mål, i första hand fram tills jag drar till Maldiverna i mars.

Efter några dagar bloggade jag om att det kändes som om jag hållit på i en evighet. Well, nu har det gått en månad vilket är mer likt en evighet än vad några dagar är. Det är alltså på sin plats med en uppföljning av några av målsättningarna.

Mål: äta mera vegetariskt
Det finstilta: fisk och skaldjur är vegetariskt
Resultat: jag äter lax och halloumiburgare. Kanske någon rätt med räkor. Köttlördag när det passar sig och salamismörgås på Gateau när jag glömmer min nya livsstil. Nästan vegetarian.

Mål: äta sundare och inte precis hela tiden
Resultat: jag äter vad jag vill, när jag vill och hur mycket jag vill på lördagar. Alla andra dagar äter jag frukost, lunch, mellanmål och middag. Jag har koll på kalorier in.

De två målen ovan har haft en klar inverkan på vikten. Kurvan är några dagar gammal men jag har gått ner lite mer än 5 kg i vikt sedan jag startade. Det har varit lättare än någonsin. Jag är inte hungrig. Tror en framgångsfaktor är att jag bara äter det jag gillar och blir mätt av. Känner mig nöjd efter varje måltid.

Minus 5 kg på en månad

Mål: röra på mig minst 2h varje dag
Det finstilta: det räcker att göra det 6 av 7 dagar
Resultat: kan ses i bilden nedan. Jag startade den 7 januari och har alltså klarat det mer än väl. Jag färglägger bara 2h/dag även om jag rör mig mer och promenader är alltid utfyllnad. Oftast går jag mer.

Rörelse nästan varje dag

Mål: lufsa, gågga eller jogga 2 ggr per vecka
Resultat: det blev ingen jogg den söndag som inföll på min vilovecka, men i övrigt har det gått bra och jag känner att det ger resultat. Foten gör inte ont alls.

Att ha den här lilla bruna Superstjärnan som sällskap underlättar både vardagsmotionen och träningen. När hon är hos M&D har jag nästan alltid svårt att komma upp i 10.000 steg.


Slutsats: det här är ett väldigt lyckat projekt. Jag tvingar mig upp ur soffan, jag äter bra mat och som bonus yogar jag i princip varje dag, allt från 15-60 minuter. Senaste dagarna har jag haft en svacka och då kör jag bara en kort, lätt morgonyoga så att det ändå blir av.

torsdag, februari 08, 2018

Jag har en ny simfröken!

Mot Tokyo 2020?

Hurra!!! Jag har en ny simfröken! Fröken Micke. Oh joy!

Att vara utan simtränare, eller fröken, var otroligt stressande. Det märkte jag omedelbart efter att jag vinkat hejdå till Hasse efter vårt sista pass. Jag slösade därför ingen tid innan jag skickade den stora frågan vidare till Micke. Svaret var positivt!


Helt ny är han förstås inte för mig. Jag har ju simmat för honom i Human Ambition ungefär ett och ett halvt år, men det finns flera sätt att vara simfröken på. Nu har han alltså fått hela min lovande simkarriär i sina händer och vi har haft ett första möte.


Planer har smitts, svagheter blottats och Soffiproppan har fått skrämselhicka. För mig som ofta har orimligt höga krav på mig själv och dessutom inte är ett stort fan av förändring är det ett enormt steg att byta simfröken. Utmaningen börjar redan innan jag ens klivit ner i bassängen.

Och vad som kommer hända där törs jag knappt tänka på, ännu mindre efter dagens smygstart.

Zzznark....

Det finns visserligen en hel rad andra anledningar till att jag var trött och kraftlös idag, men passet jag fått från Micke skiljde sig brutalt mycket från vad jag är van vid och jag blev SÅ trött. Fullständigt slut. I kroppen, knoppen, armarna, benen. Överallt. Sista kvarten simma jag genom en dimma. Det var ett mirakel att jag slutförde och dessutom överlevde för att berätta historien.

Vad som knäckte mig?
4x(200m + 2x100m v.30), ett varv vardera av bröstsim, ryggsim, frisim och medley (alla med fenor). Mer än så behövdes tydligen inte.

torsdag, februari 01, 2018

PT-pass och slutet på en fantastisk era?

Foto: Mikael Rosén / Human Ambition

Jag simmade PT-pass för Hasse i Vasalundshallen igår. Målet var att utmana farten under intervallhundringar och huvudserien bestod därför av följande:

2x100m @2:15, tidsmål ca 1:32,5/100m
3x100m @2:00, tidsmål ca 1:37,5/100m
4x100m @2:00, tidsmål ca 1:42,5/100m


Som synes simmade jag ännu bättre än så. Det gick faktiskt jättebra! För mig handlar det om att navigera rätt mellan två saker - min mentala inställning och en acceptans att intervaller ska vara jobbigt. Inte myspysigt och lagom, utan tufft. Rädslan att misslyckas får inte bli större än viljan att försöka.

Och så gäller det att hitta den starka, kraftfulla simningen, inte fastna i ett stabbigt vevande.

Förr i tiden.

Det kan eventuellt vara så att jag även sa upp (eller vad vi nu ska kalla det) min bästa Simfröken. GAH och dubbel-GAH! Efter fyra år som personlig tränare åt mig. Fem år som min simfröken. Fantastiska år! Så jävla bra han har varit! Och ÄR, för all del.

Hasse har lärt mig nästan allt jag kan om simning, och han har banat den väg som lett fram till det mesta jag gör i anslutning till bassängen idag. Holy smoke, rätt jävla stort faktiskt!!!

Så varför avbryta den framgångsrika Hasse/Sofia-modellen?
Ptja... bra fråga att ställa mig själv. Jag som alltid lider av svår separationsångest. Men allting har en ände och korven den har två. Även proffsen byter tränare då och då. Jag tror det är dags bara. Simfröken har hotat med avslut till och från de senaste åren men då har jag inte varit redo. Nu är jag.

Det känns futtigt att säga tack. Varken ord, regnbågar, hundvalpar eller glittrande enhörningar kan väga upp för vad de här åren har gett mig! Cheeze! Hasse, du har varit så viktig för mig. Tack, tack, tack!! För allt.


PS. Den goda nyheten är att vi planerar simläger i Hallstahammar i slutet på juni. Det ska du åka på. Stay tuned!

onsdag, januari 31, 2018

”Swim” by Jackeline Chacon



Swimming a dream
Of words you said

Swimming around
Thoughts in my head

Swimming below
Depths of my mind

Swimming in deep
For answers to find

måndag, januari 29, 2018

Om tidiga mornar och yoga


Jag älskar lördagsmornarna i Vårby. Och jag hatar dem lite också. Men bara lite. När klockan ringer 05:30 så spelar det liksom ingen roll hur tidigt jag gick och la mig kvällen före eller hur peppad jag kände mig då. Det är bara jobbigt att behöva gå upp.


Just i lördags morse vaknade jag dessutom med massiv träningsvärk. Kanske från sprintpasset jag simmade med Stina och Kajpen i Eriksdalsbadet på fredagen, eller på grund av de dubbla, ganska utmanande, yogapassen jag petade in. Ont gjorde det i alla fall i större delen av överkroppen.

Delade bana med Tobbe och fast vi bestämde att vi skulle vara sura och tråkiga så var vi glada och awesome. Var nöjd över att jag var där.


Passet var av typen jag tycker om. En sak i taget och plötsligt har man 4400 meter på kontot, utan att egentligen fatta vad som hände.


Efteråt gav jag semmelbullen, bullsemlan, en ny chans på Finefoods. Det gick bättre den här gången. Mådde iaf inte lika illa efteråt. Just nu ligger den på 6/10 tootsies. Tänker att det är bäst att pröva den ytterligare en gång innan jag sätter slutgiltigt betyg.


Även min yogautmaning fortsätter.

Jag har nu kört yoga i princip varje dag de senaste tre veckorna och det är så häftigt att känna förändringen i kroppen. Vissa pass har varit provocerande lugna och andra har varit riktigt utmanande. Vissa gånger har jag varit i ett så svagt känslomässigt tillstånd att det varit en bragd att jag tagit mig igenom passet, andra gånger har jag lyckats rikta all energi åt precis rätt håll och känt mig superstark.

Det är väl lite det som är essensen i yoga. Att bli ödmjuk inför sin kropp och sina känslor. Att förstå att det kan finnas bra och dåliga dagar. Acceptera att det jag gjorde igår kanske inte fungerar idag. Eller tvärt om. Asså... ja. Eller. Äh. Jag liksom gillar't. Det är väl det.