lördag, februari 25, 2017

För alltid

Nu är den äntligen gjord, tatueringen som jag gått och filat på i snart två år. Genomtänkt så det förslår.

Det var när jag klev ur duschen hos mormor och morfar på Gotland under påsken 2015, och såg mitt eget fotavtryck på badrumsmattan, som jag bestämde vad jag ville göra.

Att samla in avtryck från de utvalda som på olika sätt betytt och betyder väldigt mycket för mig gick fort, och jag hade en idé om vad jag ville göra men kom aldrig till skott. Tror det var för att det första utkastet innerst inne inte kändes helt 100.



Den slutgiltiga bilden, den jag nu har tatuerat, har Jonas ritat. När han först visade den för mig sa jag -"fin, men formen passar inte på låret där jag vill ha den".

De senaste månaderna har jag lärt mig otroligt mycket om mig själv, och jag inser nu att reaktionen jag hade var väldigt typisk för mig. Jag har svårt att se utanför boxen när jag bestämt något, och jag säger nej på ren reflex redan innan jag har hunnit processa.

Är väldigt glad att jag tänkte om den här gången och kunde släppa det jag "bestämt". När jag fått fundera en liten stund insåg jag nämligen vilket fantastiskt konstverk han gjort och att det var den bilden jag måste ha. Mitt sigill.

Att ändra placering från lår till underarm var inte heller svårt, det var på underarmen jag egentligen ville ha den från första början.



Och nu är den gjord, hos Mange J på Evil Eye Tattoo. Resultatet är fantastiskt, jag är SÅ nöjd. Blir varm i bröstet när jag ser den och påminns om personerna som för alltid kommer finnas med mig, på armen och i hjärtat - Jonas, mamma, pappa, storebror, mormor, morfar, Henrik, Tina, Isabella, Malin, Linda och Reka. 



Det kommer att komma fler avtryck. Människor jag ännu inte träffat och lärt känna eller personer jag redan känner men som jag inte hunnit bygga den starka relationen med än. Det finns personer som är otroligt viktiga för mig idag som inte fick vara med den här gången men som jag egentligen skulle kunnat lägga till redan nu. Allt har sin tid.

Det här är för resten av livet.

tisdag, februari 14, 2017

i carry your heart (i carry it in my heart)





i carry your heart with me (i carry it in my heart)
i am never without it (anywhere i go you go, my dear;
and whatever is done by only me is your doing, my darling)

i fear
no fate (for you are my fate, my sweet)
i want no world (for beautiful you are my world, my true)
and it’s you are whatever a moon has always meant
and whatever a sun will always sing is you

here is the deepest secret nobody knows
(here is the root of the root and the bud of the bud
and the sky of the sky of a tree called life;
which grows higher than soul can hope or mind can hide)
and this is the wonder that's keeping the stars apart

i carry your heart (i carry it in my heart)


av E.E. Cummings

fredag, februari 10, 2017

Sånt som plötsligt känns lite oviktigt

Det finns helvetesmånga tankar i mitt huvud just nu, men istället för att dela dem så berättar jag om veckans simpass. Olé!


Tisdag förmiddag i Vilundabadet. Huvudserien bestod av 16x125 meter i olika farter med olika hjälpmedel. Innan jag började räknade jag ut vad jag borde kunna simma på, baserat på fredagens testserie med fröken.


Jag fick jobba för det, men höll mig till planen och de tider jag satt upp för mig själv. Jag var nöjd, men det kändes ändå... meningslöst.



Nästa pass körde jag på onsdagen, också i Vilunda. Swim or die. Det var inte mer än 4400 meter, men det tog tamejfan aldrig slut. Aldrig någonsin. Det var som att vara fast i en tidsloop. I vinkelvolten. I evigheten.

Jo, jag kom ju ur den till sist, eftersom jag skriver det här, men det kändes hopplöst. Och glädjelöst.


Jag brukar simma på fredagar, men eftersom jag klarat av veckans pass redan i onsdags så tänkte jag vila idag. Men med löfte om långlunch så blev jag övertalad, eh... övertalade mig själv, att åka och simma med SPIF i Eriksdalsbadet.

Var en smula nervös över att simma i långbana, men det gick jättebra. Fick upp pulsen rejält under passet och vi fick öva på att ligga och vänskapligt trängas med varandra, vilket är en riktigt bra övning inför sommarens öppet vattensimningar.

Damage report: öm i bröstmuskeln efter en hård armbåge.

måndag, februari 06, 2017

Roll of the dice

I lördags morse var jag väldigt pigg och glad när jag åkte till Vårby för morgonträningen med Human Ambition. Vårby är way off men det går fort att åka dit när det inte är mycket trafik, och jag älskar att köra bil på tomma vägar och lyssna på musik.



Blev däremot inte så upphetsad av att det var stationsträning på passet. Jag fuskar då, blir slö, slapp och likgiltig. Kände hur viljan att simma rann av mig, men fick tillbaka den från Linus som dansade runt med så mycket energi att det räckte för oss alla på banan. Även Micke var glad och det smittade mig också.

Försöker Emil ta plats i konstsimsteamet?

Flest prylar vinner?

Och det blev i slutändan ett roligt pass. På en station fick vi lattja med olika hjälpmedel. Björntasspaddlar, dasslock, munkar och specialdon som jag inte har en aning om namnet på. Endless joy! Kanten på bassängen såg ut som ett bollhav av färgglada simleksaker. Det var svårt att inte bli uppåt av det.

Ryktet gick att Stina körde ben med tamagotchin på 0.40

På en annan station var det pipmojje, tech toc och hydro hip som gällde. Jag vet inte vad jag egentligen tycker om de hjälpmedlen, men när jag avslutade med 150m simning utan prylar så fick jag feeling. Det är värt att ta i beaktande.


Vad som hände sedan vill jag inte gå in på. Vägen mellan lördag förmiddag och söndag eftermiddag när den här bilden togs är avgrundsdjup och hur jag än försöker så kan jag inte få ihop det som hänt med den äkta glädje både jag och Jontegull visar på bilden, och den lycka jag kände.

Det var en väldigt fin eftermiddag. Tack älskling för att du finns för mig! Trots allt.

lördag, februari 04, 2017

Bättre testserie än väntat

För ganska precis ett år sedan införde fröken Hasse ett nytt träningsupplägg för mig, där varje fyraveckorscykel avslutades med en testserie. Ett framgångsrikt koncept, som vi sedan har fortsatt med (bortsett från i höstas då diskbråcket satte käppar i hjulen).

Tiderna på testserien i januari 2016

Förra årets första testserie var då som nu 10x100 meter, start 2:15.

Då, den 26 januari 2016, slog jag till och simmade bättre än någonsin förut. Du kan läsa inlägget om det passet här. Jag var briljant och Hasse fick gåshud.

Tiderna på testserien igår

Igår, under rådande omständigheter i livet, hade jag noll förväntningar på mig själv. Fröken himlade med ögonen när jag annonserade att jag skulle vara nöjd om jag kunde lägga hundringarna under 1.45.

Sen gick det som det gick. Jävligt bra. Det uppstår alltid magi när Hasse står på kanten. Jag har simmat för ganska många olika fröknar senaste året och jag tycker väldigt mycket om flera av dem, men fortfarande är det ingen som triggar igång min vilja att anstränga mig så mycket som Hasse gör.



Filmen är från andra 50:an i femte hundringen, vilket passande nog var en av mina sämsta. Det som fascinerar mig allra mest är hur otroligt sakta det ser ut att gå. Slow mo!

Just den här hundringen gick på 1.40, men genom hela serien hade jag ett snitt på 1.38.5. Det är sjukt snabbt och verkligen inget att skämmas över, men när jag ser filmen känns det faktiskt löjligt långsamt. Gjorde jag verkligen mitt bästa...?

Svaret är förstås ja! Det gjorde jag! High five!

fredag, februari 03, 2017

Fokus på mig själv


Jag är så oerhört tacksam!

Det är ingen underdrift att säga att den här veckan har varit en prövning, och att få möjlighet att släppa allt annat för att i lugn och ro kunna fokusera helt på mig själv och hur jag ska hantera situationen är mer värt än jag någonsin kommer kunna beskriva. Tack alla som täckt upp för mig! ♡

Jag har promenerat, sovit, varit på Centralbadet, fått massage och yogat. Unnat mig att bara få vara - kanske det finaste man kan ge sig själv? Mörkret finns kvar, men det finns också ljus. Jag vet inte vart jag hamnar än.

onsdag, februari 01, 2017

Konsumtion är ett säkert kort

Det absolut enklaste sättet att bromsa en dalande motivation är genom konsumtion. True story! Alltså har jag investerat i nya baddräkter. De gamla var ändå... eh... slitna?

Jag har inte simmat sedan i lördags och kände mig tvungen att masa mig till simhallen idag. På fredag ska jag simma PT-pass för Hasse med testserie på 10x100, och jag vet hur hemskt känslan brukar vara efter en veckas uppehåll.

Ny baddräkt från Maru, tyvärr med halvdan passform

Efter att jag och min nya, sjukt fina, men inte så snabba eller superbekväma, baddräkt från Maru simmat dagens minipass så kan jag konstatera att känslan försvinner redan efter ett par dagar, men att jag i alla fall lyckades hitta den lagom tills jag var klar. 1350 meter är knappt ett träningspass nu för tiden, det är ett insim, men definitivt bättre än inget.

Senast jag simmade var som sagt i lördags, och det var verkligen ett pass värt att nämna.


Karin hade roddat ihop ett riktigt bra upplägg. Jag tycker att det är betydligt lättare att hålla inspirationen vid liv när passen består av många, olika sorters småkakor än bara en stor, fet tårta.


Förutom bra sparring på bana 3 fick jag en riktigt fin present av Herr Direktör, en kulram att sätta på vattenflaskan så att jag kan hålla ordning på mina intervaller i fortsättningen. Tack!!


Och ungefär så här energisk och glad kände jag mig efter att ha avslutat passet med 10x50 starka meter med paddlar och dolme, start 1:00. Alla sub 45 sekunder. Var så jävla värd den där äggmackan och bullen på Finefoods efteråt.

fredag, januari 27, 2017

Simpasset nedhackat i statistik



Hade en härlig känsla i vattnet idag! Hamnade i någon form av glädjerus över att jag har lärt mig simma och hur häftigt det är att glida fram i vattnet tillsynes utan ansträngning.

Dessutom kändes det oerhört lyxigt att bara simma 50:or, även om det var 60 st, och dessutom i lugn fart. Som ett intervallpass man inte behöver anstränga sig på! Win! Simning är toppen!


Och som för att påvisa poängen med att envisas ha Garmin på armen, trots att inga "riktiga" simmare har det (ahmen duuuurå... ba öööhh), så har jag gjort statistik över varenda sekund under dagens pass.


Andra varvet sammansatt gick lite snabbare än tänkt, men jag dealade med mig själv och sa att det var okej, förutsatt att jag höll mina tider resten av passet. Det kunde jag ju förstås omöjligt veta där och då, men jag klarade det utan svårighet. Alla farter var väldigt modesta.


Lite ostadig inledning, om man nu kan säga det om en diff på två sekunder, men sen ordnade det upp sig.


Att diagrammet ser lite märkligt ut beror på att jag simmade som en fukking klocka. Fenor är min OS-gren. 16/20 stycken gick på 44 sekunder. Resterande 4/20 på 43 sekunder.


Gissa var jag fick feeling och började tävla mot snubben på banan bredvid, trots att jag försökte stoppa mig själv? Det hade kunnat vara värre.

Ja, så vad säger du om den statistiken? Inte så dumt med klocka ibland va?!


Igår var det lottdragning för Ötillö. Jag hade en lott med Linda och en lott med Linda och gick ändå därifrån lottlös. 16 damlotter var sålda och det fanns 2 platser att slåss om.

Jag hade blivit sjukt glad över att få chansen att köra loppet, men eftersom jag inte ens kan springa än så känns det inte som hela världen. När det är meningen så händer det, och jag hoppas det är när jag är i bättre fysisk (och mental) form än just nu.

onsdag, januari 25, 2017

Yoga som livsstil och min situation

Grant me
the serenity to accept the things I cannot change
the courage to change the things I can
and wisdom to know the difference


Jag har fastnat i en av mina böcker från yogautbildningen - "The path of the yoga sutras - a practical guide to the core of yoga". Det är lite oväntat för någon som sällan läser annat än fantasy och mysdeckare, men den här boken talar till mig. Den dök upp vid precis rätt tidpunkt.

Jag tror inte på gud eller någon annan högre makt. Jag tror på psykologi, på kärlek och att man själv kan styra och ansvara för sina handlingar, bara man blir medveten om dem. Och om precis det handlar den här boken.


Författaren till Yoga sutras, Patanjali, levde runt Kristi födelse och skapade en sorts karta över hur man, förutom genom asanas (yogapositioner) och meditation, hittar inre frid genom att arbeta med sitt beteende och sin attityd.

Jag har speciellt fastnat för de avsnitt som handlar om yamas (etik och omtanke om sig själv och sina medmänniskor) och niyamas (att ta hand om sitt inre).


Yoga är inte bara gymnastik på mattan, det är att kontrollera sitt medvetande för att hitta harmoni och balans i tillvaron. Att lära sig uppskatta vad livet erbjuder utan att bli beroende av det och att leva ansvarsfullt och med omtanke om sin omgivning. Att acceptera att livet är i ständig förändring och flexibelt flyta med.

Jag befinner mig i en situation där jag försöker lösa upp alla mönster jag haft, bryta ner de ramar som begränsat mig och förlåta mig själv för tillfällen då jag har handlat egoistiskt och med brist på omtanke.

Det finns många saker jag vill och kan förändra och förbättra, och den här boken ger mig riktlinjer för hur jag ska göra det. Jag tänker välja ut ett par mönster inom varje område som jag vill bryta, både i min interaktion med andra och med mig själv. Kanske skriver ner dem på bloggen när jag är klar.


Att ändra en vana medför motstånd och kanske viss olust. Det kliar i kroppen och känns spänt. Prova bara att byta plats vid frukostbordet eller sov på andra sidan av sängen. Men varje gång man kommer på sig själv med att ha lyckats med en förändring så sprider sig en känsla av lättnad och välbehag. En belöning.

Ingen är perfekt, men det finns mycket som är bra i mitt liv också, vilket jag är oändligt tacksam över. En man, hund och familj som jag älskar hejdlöst. Ett flexibelt och kreativt jobb, underbara, omtänksamma vänner och inspirerande, utmanande hobbies. Det ska aldrig glömmas.

tisdag, januari 24, 2017

Tidtagning på simskolan

Foto: Elisabet Wahlstedt

Igår på simskolan hade vi tidtagning på 200 meter. Vi brukar göra sånt två gånger varje termin, en gång i början och en gång i slutet.

Jag gnällde lite här på bloggen över att jag missade senaste tillfället i december, och jag såg verkligen fram emot en lägesavstämning igår. Att det skulle bli något rekord var dock uteslutet.

Jag och Tom-Tom-Tommy simmade tvåhundringar i fredags och då fick jag ta i för kung och fosterland för att komma under 3:40, visserligen efter 15 st, men förväntningarna var inte skyhöga inför tidtagningen.

Min sluttid på 200m

Frågade fröken Hans innan vad han tyckte var en rimlig tid för mig att sikta på, men diplomatisk som han är svarade han att han skulle vara nöjd så länge jag hade en negativ split, oavsett tid. Han har lärt sig att aldrig säga något i klarspråk, för man vet aldrig hur jag reagerar. Kan bli ett jävla liv.

Någon negativ split blev det tyvärr inte, men jag försökte! Första hundra gick på 1:35 och andra på 1:39. Inte särskilt negativt, men inte så stor skillnad heller. Jag känner mig faktiskt väldigt nöjd. Hade nog förväntat mig något i den här stilen tror jag.

Känslan var bra, men jag saknade att ha någon att rejsa mot, som David senast. Dels blir det roligare och dels är det sjukt mycket lättare att ge det där lilla extra. Hade säkert kunna droppa en sekund eller två med rätt motstånd.

Nu ser jag fram emot nästa gång vi gör det här, efter en vårtermin med mindre långa och långsamma distanser och fler intervaller. Är astaggad! Tycker tidtagning är jätteroligt.

måndag, januari 23, 2017

Inspirerande teknikövningar


Bäva, crawlkursare! Jag är inspirerad! Nu när jag vilat ut efter förra veckans massiva undervisning och hunnit smälta alla intryck så är jag på G. Längtar efter att utmana mina elever med nya, spännande teknikövningar!

Igår kväll var jag dock inte alls sugen på att åka till de södra förorterna och simma. Jag frös och den iskalla Vårbybassängen var noll lockande, men det kändes bättre efter en halvtimme i bilen med maximal stjärtvärme och 23 grader. Och jag är glad att jag åkte dit.


Teknikpasset vi fick köra var jätteroligt och bestod av 550 meter insim och 7x(4x75m) olika teknikövningar. Mer eller mindre genomförbara sådana, men alla väldigt givande. Mickes förråd av kluriga övningar är mäkta imponerande.

Passet innehöll följande utmaningar. * betyder knepig. ** betyder omöjlig.

Catch up - armarna hinner ifatt varandra längst fram i draget.
**Omvänd catch up - alltid en tumme på sidan av låret. Armtagen hinner ifatt varandra vid slutet av draget.

Blixtlås - handen följer kroppssidan från överdelen av låret till armhålan vid återföringen.
Fingertopparna - fingrarna drar en rak linje i vattenytan under hela återföringen.

*Fly kick - fjärilskick och frisimsarmtag.
*Yanko - växla mellan två bröstsimsarmtag och ett frisimsarmtag med frisimskick.

Asymmetri - rak, bred återföring med ena armen och smal återföring och hög armbåge med andra armen. Byt sida.

35 hårt på mitten - löst till det röda, sedan 35 m max och löst sista biten.

Andningskontroll - tvåtakt höger, tvåtakt vänster, tretakt.

*Repris - återföringen repeteras en extra gång. När handen stick i vattnet spolar man tillbaka till återföringens början igen och upprepar rörelsen.
*Gris - sträck armen rakt upp i luften under återföringen och rita en gris.


Så, bara att dra iväg till bassängen och öva!

lördag, januari 21, 2017

Skriv inget i historieböckerna


Nähäpp, jag orkade tydligen inte vara bra både igår och idag. Men det är okej. Livet sliter oerhört på mig just nu och det är orimligt att jag ska orka allt.

När jag såg att morgonpasset bestod av fyra stationer förstod jag direkt att jag skulle fuska. Det finns förstås riktlinjer på varje station, men med så lösa boliner blir jag omotiverad och slö.



Roligast var det att öva starter. Jag hade en jättebra känsla i några av dem och en lite mindre bra känsla i några. Tyvärr hände en olycka där en av simpisarna slog huvudet hårt i botten under ett av dyken. Blodvite uppstod och han fick åka till sjukhus för att sy. Jag blev väldigt illa berörd och förlorade den lilla yttepytte gnutta motivation jag hade.


Körde en station till efter det, men bara 3x100, och sen fick jag nog. Så jag gick helt enkelt upp. Struntade i bensparken.

Och så var det med det passet.

fredag, januari 20, 2017

Vikarievecka i simhallen

Vilken jävla vecka det har varit. Omtumlande, smärtsam, utvecklande, jobbig, utmanande och lång. Framför allt väldigt lång. Onsdagen kändes som en hel vecka i sig. Och detta bara på det privata planet.


Förutom #livet så har jag varit vikarie för Henke på Medleys crawlkurser i Vasalundshallen och Mörbybadet. Många nya ansikten, en hel del kära återseenden och massor av inspirerande utveckling i bassängen. Från nybörjare till mer avancerade simmare. Det är så jäkla grymt att se när någon plötsligt får till det!

Allra roligast har det varit att hålla i träningsgrupperna.


Tisdags- och torsdagsgängen fick köra samma huvudserie, 3x(4x50 start 1:20), där de själva fick bestämma farten. Lugnt med kortare vila eller snabbt med längre vila. Mitt enda krav var att alla tolv femtior skulle gå lika snabbt.

Alla simmare utom en svarade att de skulle hålla konditionsfart, f2 eller f2+, när jag frågade innan vi drog igång.

Det är så lätt att bli bekväm och lite nervös när man står där. Lätt att välja den enkla vägen. Jag skulle gjort samma sak. Men vad vinner man på det? Det är utanför komfortzonen magi uppstår, och det är både praktiskt och roligt att utnyttja sina träningskompisar för att nå dit.

Så det gjorde vi. I ena gruppen fick jag möblera om lite på banorna för att få önskad effekt, men jäklar vad det sprakade till! Och jag tror de allra flesta höll en betydligt högre fart än vad de tänkt. Underbart att se!

Fick avsluta vikarieveckan med följande feedback: "Tack! Det här var ett av de absolut bästa passen under min två år långa simkarriär". Ahmen asså... Hur stolt blir jag?!!


Applicerade kompistänket på dagens simpass. Hade inte en genomtrevlig morgon och var rätt osäker på om jag skulle palla att genomföra dagens planerade 4500 meter med en huvudserie på 16x200 meter. Var trött som ett as och behövde en spark i röven. Efterlyste sådan på FB och Insta.


Är SÅ glad över att Tom-Tom-Tommy nappade! Och med honom i hälarna (true story!) tog jag förstås i lite extra mycket. Är faktiskt förvånad över hur bra det gick, även om det var tufft på slutet.

Simpisar är good shit. Tack Tommy!

tisdag, januari 17, 2017

Förväntat däng av Tom-Tom-Tommy

Jag fick däng av Tom-Tom-Tommy igår på simskolan. Jag visste att det skulle bli så, men jag är ändå irriterad. Inte för att han var snabbare utan för att jag inte var lite mindre efter än vad jag var.


Efter uppvärmning och teknikövningar fick vi simma 16x25m start 35. Det är tredje gången jag kör den serien på mindre än en vecka, och jag börjar känna mig trygg i hur mycket jag törs ta i.

Igår lyckades jag lägga i princip alla under 25 s. Vissa mer under, andra mindre, men jag är väldigt nöjd med det. Klar förbättring mot senast.


Så kom då däng-serien. 4x25 max, start 1:00, mot Tom-Tom-Tommy.

Simmade på 18.5, 18.9, 19.6 och 18.8. Jag kunde varit nöjd om det inte vore för att jag fick på nöten verkligen tog i så mycket jag kunde. I en underbar värld hade det inneburit åtminstone minus två sekunder på varje 25:a. Jag har gjort det förr.


Sen simmade jag av lite lojt innan jag riskerade livet uppe på trampolinen för att fotografera. Jag är en smula höjdrädd och att stå där uppe var en nära-döden-upplevelse.


Efter morgonyogan idag drog jag till Vilunda och simmade dagens pass. 2850 meter med bland annat skräckinjagande (?) 800, 400 och 200 meter.

Jag har funderat en del och kommit fram till att jag både är fysiskt och mentalt ovan vid ansträngning. Jag har glidit på en räkmacka hela hösten, myst fram i behagligt tempo och tagit till fenorna så fort det blivit lite jobbigt. Givetvis okej under diskbråckstiden... men nu? Nöe. Iche.


Idag kändes det som att ansträngningsnivån var högre än den borde varit för att jag skulle nå de rikttider fröken Hasse gett mig för distanserna, men i själva verket tror jag att den var rimlig.

Det får vara lite jobbigt. Jag välkomnar det! Skärpning. Hej!

måndag, januari 16, 2017

Utomhuskänsla på simpasset


Jag hade magen full av pizza och var onödigt stressad när jag, i väldigt god tid, sladdade in i Vårby simhall igår för kvällspasset med Human Ambition.

Vattnet var iskallt och extremt äckligt. Det kändes som om jag simmade i någon saggig kanal utomhus. Att det skulle kunna bli så snuskigt i en bassäng kändes nämligen orimligt. Det flöt, förutom sedvanliga hårtussar, silvertejp och stora flagor av något oidentifierbart vid botten. Guck.

Vi simmade en del med beepmojäng och det kändes helt okej. I övrigt har jag ingenting att säga om min simning. Den var ingenting. Fast Micke sa att jag var grym och att jag hittade något när jag "surfade på höften" och det är ju väldigt upplyftande ord, så jag antar att det gick bättre än just ingenting. Ska försöka minnas känslan jag hade.


Den här veckan blir det mycket simhallstid. Förutom mina egna träningspass ska jag vikariera för Henke tre kvällar, och det ska bli superroligt även fast det innebär ett svulstigt schema.

Fördelen nu för tiden är att jag inte är särskilt nervös inför crawlkurserna eftersom jag känner mig trygg i min roll. Tycker det är givande för egen del att sätta ord på utförandet i simningen, och försöka förmedla både känsla och teknik till eleverna så att de förstår.