söndag, augusti 28, 2016

Yogan och jag



Det jag tycker är roligt med träning i allmänhet är att mäta framsteg och se resultat. Det är vad som driver mig. Jag hittar glädjen och motivationen i att jämföra tider, insatser och, i yoga, hur långt jag kommer i olika positioner.

Jag är ingen naturlig gummimänniska med en bakgrund som gymnast. Jag har också varit stel, men att jag nu är rörlig och stark är förstås ingen slump. Vissa perioder yogar jag nästan varje dag. Andra inte alls.



När jag började med yoga för ett antal år sedan nådde jag knappt nedanför knät med mina händer när jag stod framåtböjd. Jag minns att jag sms:ade mamma och pappa första gången jag, med stor ansträngning och viss smärta, kunde tvinga ner fingertopparna i golvet framför mig. Det var ändå ganska nyligen.

Nu når jag nästan ända ner även när jag är som stelast på morgonen. Nästan.


Nu har jag precis för andra gången avslutat 14-day yoga challenge med Fiji McAlpine på doyogawithme.com. Första gången mindes jag som jobbigare, men det kan ha att göra med att jag den här gången, utöver yogan, har tränat andra saker ganska måttligt.


Jag gillar passen så himla mycket. Jag har längtat till yogamattan under de här två veckorna. Jag känner mig starkare, smidigare och snyggare. Får ett inre lugn. Det känns så bra! Jag vill inte sluta.


Så det jag funderar på nu är hur jag ska kunna klämma in 30-40 minuter yoga om dagen. Kanske inte sju dagar i veckan, men åtminstone... fem?

Kan jag ersätta styrketräningen med yoga och få rörligheten på köpet? Poser som de på bilderna nedan är inte helt triviala och de kräver definitivt en del styrka i överkroppen. Rörligheten är otroligt värdefull i simningen.



I yoga är varje rörelse viktig, även hur man tar sig in i eller ut ur en pose. Filmen nedan tog jag när jag var klar med mitt sista pass på yogautmaningen, så då låg bara fokus på att komma i rätt position.



Den ger ändå en bild av hur det går till för att komma in i positionen som jag tror heter Eight Angle Pose (Astavakrasana). Den är faktiskt lättare än den ser ut, även om jag inte gör den med någon som helst perfektion. Är ändå riktigt nöjd och imponerad av mig själv. Mer yoga åt folket! Mer yoga åt mig!

fredag, augusti 26, 2016

HEJ SIMHALLEN!


Igår var det äntligen inomhuspremiär för mig. Som jag har längtat! Premiären bjöd på ny simhall, ny simpis, massor av energi och grymt bra simning!

Jag kommer att jobba som crawlinstruktör i Medleys anläggning i Folksamhuset i Skanstull på torsdagar framöver, och i samband med det kommer jag att köra ett av veckans planerade fem simpass i Eriksdalsbadet. Igår var första gången jag var där.

Det var oväntat lite folk trots lunchtid, och jag hade dammat av ett gammalt f2+-pass på 2200 meter. Ett snällt pass att börja med, eftersom det alltid är förknippat med lite ångest att dra igång inomhus efter en sommar i våtdräkt. Fick dessutom sällskap i vattnet av Herr Dirre.

Om det enbart var hans förtjänst att jag simmade så bra ska jag låta vara osagt, men vi var jämna i simningen och att ligga och köra intervaller bredvid honom väckte onekligen någon form av tävlingsinstinkt hos mig. Nu var inte syftet att simma snabbt, men jag har hellre massor av energi som jag måste dämpa än tvärt om, och jag är övertygad om att jag simmade lite snabbare än vad jag gjort om jag varit ensam. Hade galet bra feeling och blir upprymd bara jag tänker på det.

Huvudserien i passet var 20x75 meter enligt följande:

8x75m ss, start 1:45
6x75m paddel + dolme, start 1:40
6x75m paddel + fenor, start 1:30

Senast jag körde passet, i januari, gick de första åtta på runt 1:51/100m, andra sex på 1:36/100m och sista på 1:25/100m.

Igår - runt 1:41/100m, 1:28/100m och 1:23/100m. Utveckling! Framgång! Jä! Hurra! Sjukt bra start! Längtar till nästa gång. Simning är fantastiskt... osv....

Sen åt jag middag med Sarah Sjöström. Hon satt visserligen två bord bort, men ändå. Tillsammans.


Utöver det är jag i full färd med min fjorton dagars yogautmaning. Igår, dag 11, klarade jag att stå i crow pose, det är den till höger i bilden ovan, i flera sekunder. Så jävla mäktigt! Hade sjukt ont i överarmarna sen, men är så stolt! Jag kunde!

tisdag, augusti 23, 2016

Intervalljävlar och yoga


Häpp! Då var jag igång med min mjukstart av träningshösten. Två veckors inskolning, sedan får det bli på riktigt.

Inledde inskolningen med löpning. Intervaller. Egentligen var det kanske inte det bästa valet med tanke på att det faktiskt var rätt länge sen jag sprang, men nu blev det så.

Upplägget var 2x(5x60 sekunder löpning följt av 1 km i tröskelfart) med 60 sekunder gåvila mellan allt jobbigt. Man kan inte säga att jag var snabb, men man kan säga att jag var envis. Och jag hade små glittrande ögonblick där jag faktiskt kände mig stark, snabb och snygg.


Sen gick jag hem och yogade det åttonde passet i min fjorton dagar långa yogautmaning. Kände mig stel och trött i höfterna, inte alls lika rörlig som senast jag körde det här passet. Men det var roligt, svettigt och utmanande.

Är extra stolt över två saker igår:

1. Trots jobbkaos, lång arbetsdag och omåttlig stress tränade jag mina två pass.
2. Trots att jag flera gånger ville korta ner och ge upp löpningen så körde jag klart enligt plan.

söndag, augusti 21, 2016

Riddarfjärdssimningen 2016


När jag la upp min planering av sommarens tävlingar var Riddarfjärdssimningen med, men ju närmare tävlingsdagen kom, desto mer övertygad blev jag om att jag trots allt inte skulle simma. Har många lopp i bagaget från senaste månaderna och kände mig helt enkelt lite tävlingstrött.

Men så visade det sig att jag i ett svagt ögonblick tydligen hade anmält mig, och Theresia skulle också simma samma distans, så då var det bara att försöka hitta den där motivationen trots allt.


Utanför stadshuset var det full fart. Turister blandat med simmare och närmast sörjande hejarklackar, vilket inkluderade Jonas, Reka och Diesel. Jag åt en macka och svidade om till våtdräkt innan vi värmde upp genom att på sedvanligt vis vifta lite okontrollerat med armarna i så många olika riktningar vi kunde.


Ett par minuter före start fick vi hoppa ner i vattnet, som tydligen var 18.5 grader, och värma upp med några simtag, innan startskottet gick. Sträckan vi skulle simma var 1609 meter och målet var vid Rålambshovsparken.


Jag fick en helt perfekt linje under loppet och är extremt stolt över navigeringen. Garmin stannade på 1625 meter. Riddarfjärden var betydligt lugnare än någon gång jag simmat i den tidigare, och jag försökte hålla något jag vill kalla fart 2+.

Mitt mål för dagen var att simma under 30 minuter - ett mål som verkligen sattes mellan tummen och pekfingret, bara för att ha något.


Jag kom i mål på tiden 29:33 (1:49/100m) och slutade på 16:e plats av 82 i damklassen. Hade en väldigt fin känsla, och navigeringen var som sagt klockren, men jag kunde inte låta bli att svära, och samtidigt skratta, åt att jag hade ett långsammare snitt än förra året, då jag dessutom simmade 2500 meter. Vad fan liksom?!


Efter lite Instagrampepp från andra simmare som också varit långsammare i år kändes det dock bättre, och jag kunde fortsätta vara nöjd över hur bra det hade känts.

Det är svårt att jämföra tider i öppet vatten-lopp eftersom förutsättningarna kan vara så olika, och huruvida det är med- eller motströms i vattnet syns inte direkt. I år var vattnet tydligen lite emot oss.

Är glad att jag bestämde mig för att simma trots allt, eftersom det faktiskt var ganska roligt. Och jag fick en silverbadmössa. Den sticker ut fint bland sommarens trendfärger orange och grön.

onsdag, augusti 17, 2016

Vila och yogautmaning


Jag har börjat om på Fiji McAlpines 14 dagars yogautmaning doyogawithme.com, som jag gjorde för ett par månader sedan. Det var jävligt jobbigt, men jag älskade att jag så tydligt märkte hur jag blev starkare mot slutet.


Egentligen har jag tydligen signat upp på en vilovecka nu, men eftersom jag mår mentalt dåligt av att låta bli träning så får yoga duga som vila. Trots att svetten lackar under passen i utmaningen.

Igår körde jag dessutom ett bonuspass på kvällen, eftersom jag hade tråkigt och behövde något som kunde hålla mig borta från andra, värre, synder.


Efter tre dagar med yoga har jag träningsvärk i axlarna. Imorse var jag ruskans trött, men jag mår bra. Jag känner mig taggad för att dra igång den strukturerade träningen och idag ska jag sätta mig och försöka planera in hur den ska se ut i veckorna under hösten.

söndag, augusti 14, 2016

Ångaloppet sprint 2016


I augusti 2012 stod jag och Lindad på startlinjen i Ångaloppet för allra första gången. Då var det 100 startande lag och vi hade aldrig gjort något liknande förut. Vi älskade det, lärde oss crawla och resten är så att säga historia.

Till Ångaloppet kommer vi alltid tillbaka. I år var vårt femte år men i och med urladdningen i Norge för en vecka sedan valde vi den här gången att anmäla oss till sprinten - 10 km löpning, 1 km simning.

Började dagen med att heja på Ångaloppet familj. Dog sötdöden av alla minismå kidz som körde med sina föräldrar. Så jäkla grymt!


Vi hade många vänner som deltog i år, vilket gjorde det lite extra roligt. Några av dem körde swimrun för första gången. Snacket gick huruvida vi skulle köra med våtdräkt eller utan, då vattentemperaturen i Östersjön låg på högst 14 grader. Jag och Linda valde utan.


Uppladdningen skedde på lite olika sätt. Jonas och Martin vilade sig i form medan jag och Lindad joggade ner till vattnet och tillbaka. Försökte värma upp och sträcka ut trötta muskler lite, men redan när vi klev in i startfållan anmärkte Linda på att hennes hälsena kändes väldigt spänd.

Foto: Anders Wadin/Retouch Stockholm

Vi var ändå taggade i starten och hade planen klar för oss. Men titta först noga på bilden ovan. Jag fullkomligt älskar allt som händer i den!

Tanken var att hålla ett lite högre tempo än vi vanligtvis gör och se vad som händer. Trummade iväg och hittade en bra pace, kontrollerat ansträngande. Banan gick först längs en lång grusväg och sedan in i skogen på en mindre stig. Vi hängde med bra, men när vi skuttade över ett litet dike hörde jag Linda skrika till bakom mig.


Att våga lyssna när kroppen säger nej är en styrka. Det kan verka som ett lätt beslut att bryta ett lopp, men är man en person med riktigt tjockt pannben och enorm vilja, som Linda är, då är det beslutet aldrig enkelt.

För mig var det aldrig ens något att snacka om. En liten bristning i vaden hade kunnat bli något mycket värre om vi fortsatt, men nu promenerade vi istället runt första varvet, inklusive två korta simningar, till varvningen på Ånga. Där klev vi av.

Att det var rätt beslut finns inga tvivel om, men självklart är det ändå en stor besvikelse. Vi fick en riktigt bra start, hittade en rytm och kom in i vår bubbla. Det tar vi med oss från loppet. Och lärdomen att livet går vidare även med en DNF i bagaget.

fredag, augusti 12, 2016

Simsafari vid Lilla Essingen

Foto: Mikael Rosén


Jag simmade vid Lilla Essingen imorse. En strålande solig simsafari med Human Ambition. Kom dit i tron att vi skulle simma runt ön, men eftersom jag var enda närvarande barnet och Micke inte var i form för simning, så bestod safarin idag av teknikcoachning mellan bryggorna.

Jag kan inte minnas att jag någonsin haft någon som korrigerat min öppet vatten-teknik förut, så det var verkligen väldigt värdefullt. Fick med mig tre saker:
  • Slappna av i nacken. Jag håller huvudet lite tiltat framåt istället för att peta in hakan och låta nacken vila avspänt på ytan. Extra fokus på att få med hakan in efter andning.
  • Frekvensen ska komma från höften. Simmade med tamagotchi (aka tempo trainer, 1:10-0:75) och övade på att styra frekvensen i armarna genom att anpassa höftrotationen efter beepet. Om fokus ligger på höften är det lättare att bli stabil i kroppen.
  • Navigera genom att lyfta hela torson uppåt. Inte genom att vika nacken bakåt.
Tre till synes enkla saker, men jag hade väldigt svårt att få till dem på samma gång, och ändå behålla en bra känsla i simningen. Punkt tre struntade jag i att ens försöka med idag, men jag tar det med mig.

Den Trötta Kroppen (DTK, tm) fungerade oväntat bra och jag simmade ihop ungefär 1600 meter innan vi avslutade med te och surdegssmörgås på Pappas Deli. Frullen, och att få ha Micke helt för mig själv en stund, blev en extra guldkant på en redan fin morgon. Bra kille det där.

Dessutom sådde han ett litet, litet frö i mig. Florida i december, 2-3 veckor intensiv simträning i Fort Lauderdale. Själv, eller om jag får någon med mig. Blev sjukt sugen och har inte kunnat släppa tanken... Vilken boost det vore!


Från Lilla Essingen styrde jag Mumin Claire in till City och gick på Centralbadet. Idag var min dag. En lyxdag. En omvårdnadsdag. Du ser ju själv hur jävla glad jag är. Heeeeh.

Bubbelpool, kallvattenchock för benen och 85 minuter massage från en kvinna som, efter att fått höra att jag idrottat i 11 timmar i bergen, förklarade att jag är både stark och vacker. Efteråt berömde hon dessutom mina muskler. Gillade henne SÅ mycket.

Imorgon kör Attack of the invisible rubber ducks sitt femte Ångalopp. Sprintdistans i år. Får se vad DTK tycker om den idén...

torsdag, augusti 11, 2016

Återhämtning, post Rockman


Rockman var en tuff kille, han tog hårt på mig.

Morgonen efter loppet var jag otroligt sliten - värre än efter något lopp förut. Låren och vaderna gjorde ont, liksom ländryggen, nacken och skulderbladen. Jag var vansinnigt trött och vaknade lite snorig. Allmäntillståndet var kraftigt nedsatt och jag hade gärna tillbringat hela söndagen i horisontalläge, sörplandes resorb, istället för att åka flygplan.

Benen har nu hämtat sig ganska bra. Jag kan gå som vanligt ner för trappor och sätta mig på en stol utan att långsamt sänka mig själv ner, med armarnas hjälp. Yay! Sprang 20 minuter igår och det kändes lite struttigt och långsamt, men hade väldigt bra effekt på benen.


Värre är det med axlarna. Tror jag spände mig mycket under loppet, och stelheten har nu vandrat ner som en låsning mellan skulderbladen. Förbannat ont. Kan inte sova. Naprapatbesök igår, yoga ikväll, simning och massage imorgon. Hoppas det släpper. På lördag kör jag och Lindad Ångaloppet sprint.

Känslan efter Rockman var att jag aldrig vill köra swimrun igen, men jag är samtidigt otroligt inspirerad att träna mer, träna hårdare, bli fysiskt och mentalt starkare så att jag är redo för nästa utmaning. För det är några kvar i år, förutom Ångaloppet. Och många kvar i livet.

Jag vill aldrig stå still för länge, aldrig sluta utvecklas, även om det gör ont att fortsätta ibland.

söndag, augusti 07, 2016

Rockman Swimrun 2016

Foto: Jonas Demnert


Att sammanfatta Rockman Swimrun är inte en helt lätt sak. Det är utan konkurrens den absolut tuffaste utmaningen jag någonsin gjort, Engadin Swimrun (lättsprunget, småmysigt) och Mallorca 70.3 (pfft, löjligt) inkluderat, liksom alla trivsamma utflykter i Hofors.

Det tog över nio timmar av loppet innan jag och Lindad ens sprang ordentligt för första gången. Fram tills dess var lutningen så kraftig och terrängen så svår att vi helt enkelt inte kunde.

Men vi tar det väl från början:

Foto: Gunnar Eld

Frukosten serverades 04:30 och färjan som skulle ta oss till starten vid Fantahåla i Lysefjorden gick 06:15. Jag kände mig helt lugn och lyckades till och med sova en halvtimme på båten. Innan jag hann få ångestpirr i magen stod vi i fören och startskottet gick.


Foto: Gunnar Eld

Vi självseedade oss bland de främsta, vilket var sjukt smart eftersom vi skulle längst in i Fantahåla och runda en boj innan vi följde klipporna längs stranden 900 meter till uppstigningen. Det var som en käftsmäll när kylan från vattnet slog emot ansiktet, men ganska snart kändes temperaturen okej.

Min puls ökade markant när jag såg att det fanns brännmaneter i fjorden, men vi simmade riktigt bra fram till växlingen och dagens första klättring. Rakt upp. Vaderna skrek om nåd och jag undrade hur i helvete de skulle överleva 2500 höjdmeter när de klagade redan efter 30 minuter.

Foto: Jonas Demnert

Några korta löp och simningar följde innan det var dags för stigningen upp till Predikstolen. Ingen hade nämnt något om dessa ziljarder trappsteg av sten. Ute på Predikstolen blev vi fotograferade framför stupet och bjudna på smågodis.

Foto: Jonas Demnert

Foto: Matti Rapila Andersson

Foto: Jonas Demnert

Löpningen som följde var tekniskt svår, lång och tråkig. Vi klafsade genom vaddjup lera, halkade på stenar och trodde till slut att vi var vilse. Hade nästan gett upp hoppet när vi äntligen kom fram till nästa simning som var bara ett par hundra meter, men väldigt kall.

Foto: Matti Rapila Andersson

Foto: Matti Rapila Andersson

Foto: Jonas Demnert

Ännu en lång och bisarrt teknisk "löp"-sträcka följde. Högt upp på berget, över stenblock och branta klippor där ett felsteg hade kunnat resultera i ett hyfsat långt fall över kanten. Vi längtade efter den kommande simningen och fantiserade om hur skönt det skulle bli längs "Sunshine Hill", där vi fått veta på race briefingen att det var asfaltsväg. Efter allt klättrande, hasande och stapplande över klippskrevor och stenblock så ville vi springa!

Foto: Matti Rapila Andersson

Foto: Jonas Demnert

Den efterlängtade 1600-meterssimningen längs med fjorden gick grymt bra. Mitt självförtroende var sargat efter misären i skogen men det plåstrades om i vattnet vartefter vi simmade förbi lag som från början låg så långt före att vi inte ens sett dem hoppa i vattnet.

Efter ytterligare en två kilometer lång stenblockspassage, kreativt kallad seaside sprint, kom vi äntligen fram till asfaltsvägen. 7 kilometer löpning. 200 höjdmeter, konstant uppför. Doh. Konstaterade att det ändå var skönt att slippa lyfta fötterna och promenerade i rask takt, med bara något kort stopp för att dricka vatten och trycka in mer energi.

Foto: Jonas Demnert

På toppen vek vi rakt ner mot fjorden igen, över branta, kaosartade stenpartier. Rockman... hette loppet det? Jag och Linda fantiserade om att starta en konkurrerande tävling, "Grassguy", med bara platta löpsträckor på gräs. Just där och då kändes det som en ypperlig idé.

Vi hade varit ute i lite över sju timmar och jag var fortfarande hyfsat fräsch. Orkade inte hålla så högt tempo i stigningarna och kunde inte ta mig fram så fort i skogen (pga är en terrängoteknisk asfaltsälskare), men jämfört med till exempel Engadin så var jag pigg. Trots ett något bristande energi- och vätskeintag under dagen.

Foto: Jonas Demnert

Foto: Jonas Demnert

Fjordsimningen på 1700 meter över till Flörli var stökig, rejält jobbig och tog ungefär 45 minuter. Fick slita riktigt hårt och var ordentligt trött när vi klev upp på andra sidan, i god tid för att klara cut offen.

Nu återstod bara det jag mentalt sett som upploppet: 4444 trappsteg á 750 höjdmeter, en kort simning och 6 km löpning in i mål.

Foto: Jonas Demnert

Foto: Jonas Demnert

Jag gick in i väggen i trappan. Stenhårt. Jag var så fruktansvärt trött, mentalt och fysiskt. Inte så att jag ville bryta eller trodde att jag inte skulle ta mig i mål. Jag var bara fullständigt slut och orkade inte mer. Lindad var, som hon varit precis hela dagen, superstark och det var inte första gången hon hjälpte mig uppåt med en hand i ryggen. Ensam är man ingen, tillsammans är man allt!

Foto: Jonas Demnert

Foto: Jonas Demnert

Den efterföljande kalla, korta simningen och löpningen var hemsk, men jag försökte trycka i mig så mycket energi jag bara kunde och när den kickade in kände jag mig piggare igen. Och plötsligt fick vi springa! För första gången på hela dagen möttes vi av en löpvänlig grusväg med lätt nedförslut. Håll i hatten! Kopplade ihop oss med linan så att jag fick lite hjälp och tuffade på i svindlande 6:25-tempo, att jämföra med de 17 min/km vi höll vissa sträckor genom skogen.

Foto: Jonas Demnert

Foto: Jonas Demnert

Sista kilometern mot målområdet gick det brant nedför igen men när jag såg ljuset i tunneln kändes allting så mycket lättare! Vi sprang i mål efter 10 timmar och 56 minuter, en tid som hade räckt till vinst förra året men blev en 8:e plats bland damlagen i år. Det finns verkligen ett gäng grymma swimrunbrudar där ute! Det stående skämtet under dagen var att vi var glada att ingen av oss var Kristin Larsson (queen of badass chicks - snabb, stark, snygg och vinner allt überjobbigt som går att vinna) eftersom det hade varit total ångest att behöva maxprestera på den här banan.

Foto: Jonas Demnert

Och i mål fick vi en kram av Rockman själv!

Det finns mycket positivt att säga om loppet. Välorganiserat, trevlig och hjälpsam tävlingsledning och en sjukt vacker, men samtidigt otroligt krävande, bana. Dessutom fick vi en assnygg långärmad merinotröja som jag kommer bo i resten av livet.

Foto: Jonas Demnert

Innan loppet så kändes Rockman som skärselden, en utmaning på gränsen till ouppnåelig. Samma ögonblick jag passerade mållinjen tvistade min hjärna till det och började förmedla att det nog trots allt inte var en så mäktig och svår tävling, och att min prestation därför inte heller var något utöver det vanliga.

Därför behöver jag skriva det här. Min prestation VAR något utöver det vanliga. Att i våtdräkt (för övrigt ett, ihop med swimrunskorna, fantastiskt plagg för fjällvandring) klättra 2500 höjdmeter, simma 6 km i fjordarna, förflytta sig närmare 34 km under 11 timmar kräver sin kvinna. Mitt självförtroende i skogen var i botten, jag är ingen terränglöpare och jag hade som vanligt på tok för få höjdmeter i benen. Jag simmade fantastiskt men simningen stod tyvärr för en så liten del att det kändes försumbart i sammanhanget. Det här var inte ett lopp för mig.

Foto: Jonas Demnert

Men jag gjorde det. Vi klarade det tillsammans, jag och Linda. Hon pushade, hejade och pressade oss framåt när jag inte orkade. Jag gjorde simningen lätt för henne. Tillsammans kompletterade vi varandra, och det tog oss i mål. Bara det är en stor bedrift.

Foto: Jonas Demnert

Under långa lopp har man ups and downs. Jag hade flera under dagen, men i det stora hela var jag stark. Mitt pannben är tjockare än en gymnastikmatta. När jag blev trött så höll jag käften och fortsatte framåt, ett steg i taget. Det fanns aldrig något annat alternativ än att vi skulle ta oss hela vägen in i mål.

Tack Rockman för att du har vidgat mina vyer, låtit mig testa kroppens gränser och utmanat mig som jag inte blivit utmanad tidigare. Det här var en dag jag aldrig kommer glömma. Just nu påminner min kropp mig om racet vid varenda liten rörelse jag gör.