tisdag, december 16, 2014

För 7 år sedan...


Idag, för exakt 7 år sedan, vaknade jag i någon form av lyckorus. Med en varm känsla i magen.

En vecka tidigare hade jag varit på fest. Drack spritdrinkar som för syns skull fått en svag färg av läsk, lekte bro bro breja i garderoben och hånglade med en snubbe i ett trädgårdsförråd. Med varsin lampskärm på huvudet...

När jag, bakis som en iller eller kanske fortfarande lite full, lämnade festlokalen i arla morgontimme hade jag ingen som helst avsikt att senare höra av mig till nämnda hångel. Var rätt säker på att förrådshånglet inte skulle höra av sig till mig heller.

Han ringde på tisdagen. Klassiker. Vi pratade länge och när vi lagt på hade vi en promenaddejt i Ursvik inbokad på lördagen. Jag åkte dit i ful mössa och gummistövlar. Jag hade dejtat ganska mycket under året och var rätt less. Förväntningarna var låga. Orkade knappt göra mig fin, tänkte att om det ska bli något så får han ta mig för den jag är. En omotiverad skogsmulle med leriga skor. Och hund.

Vi kom inte särskilt långt på promenaden innan vi kysstes igen. Jag antar att jag var helt oemotståndlig i mina gummisar och han var intelligent och spännande, med ett leende som kunde smälta isberg. Jag var helt såld.

Dejten varade hela lördagen. Mina tidigare planer för kvällen ställdes in. Vi pratade och pratade. Och på söndagen vaknade jag med den där varma känslan i magen. Med en otroligt attraktiv man bredvid mig, som jag inte kunde slita mig ifrån. Vi fortsatte vår dejt under söndagen och ända tills jobbet tvingade mig därifrån på måndagsmorgonen.

Man kan säga att vår dejt fortfarande pågår. Att den har gjort det sedan dess. Vi har upplevt mycket tillsammans, vi har utvecklats och kanske förändrats en del. Sånt som får kärleken att växa sig starkare. Sju år är en evighet och ingen tid alls.

Alldeles för ofta ger jag Jonas alldeles för lite uppskattning. Vardagen kommer emellan, jobbet, träningen och alla måsten. Jag glömmer att fråga hur han mår och att verkligen lyssna på svaret eller att bara påminna honom om hur fantastisk han är. Kanske glömmer han mig lite också ibland.

Men även om jag inte säger det till honom, så går det inte en enda dag utan att jag tänker på vilken fantastisk man jag har och hur speciell han är. Hur han kan vara fullständigt knivskarp ena sekunden, för att nästa inte veta vilket porslin som ska stå var i skåpet, trots att vi haft det på samma sätt i fem år... Det är bara sån han är.

Ikväll firar vi vår sjuårsdag på varsitt håll. Han med julbord och jag med löpstyrketräning. Det gör inget. Vi kan fira varandra vilken dag som helst, alla dagar, varje år. Det borde vi göra.

Inga kommentarer: