fredag, februari 27, 2015

Att utmana ödet




Jag hade som mål på den här resan att gå över, eller åtminstone kliva ut på, en hängbro som finns uppe på en av topparna här. Stübnerkogel eller vad den nu heter.

IDAG GJORDE JAG DET!!!

Jag gick över hela, vittnen finns! Jag är en av de två små prickarna till personer som dödsföraktande släpper räcket och sträcker båda armarna i luften på den understa bilden. Helvete vad modig jag är!

Känns snopet att den här veckan redan är över. Har inte varit mycket till mindfullness de här dagarna eftersom jag hela tiden sett framåt och längtat efter att bli frisk. Nu är jag frisk och då ska vi åka hem. Typiskt.

torsdag, februari 26, 2015

En stänkare i poolen





För alla som är oroliga över min hälsa kommer här ett glädjande besked:

Jag är nästan frisk! Idag var första dagen som jag inte tryckte i mig en cocktail av nässpray, Ipren, ColdZyme och ölkorv direkt när jag kom från backen.

Åkte skidor _hela_jävla_dagen_idag. Det var för länge, men det var för att vi åkte till Dorfgastein idag igen och jag orkade inte släpa all utrustning på postbussen hem därifrån.

Är faktiskt lite avundsjuk på mina vänner och min make som med en outtömlig energi plöjer backe efter backe och vill upp igen så fort vi äntligen kommit ner. De påminner lite om Reka när hon lajjar med kottar. Det slutar aldrig vara roligt. Och jag förstår inte henne heller.

Men visst. Jag tycker det är lite roligt jag också ibland, det gör jag. Med skidåkning alltså, inte kottar. Det kan vara underhållande ett par timmar vid bra underlag och god sikt. Förutsatt att jag får fika också.

Något jag däremot verkligen uppskattar är tiden i spa-avdelningen efteråt. Uppvärmd utomhuspool, bastu och bubbelpool. Idag bubblade vi tillsammans med några personer från den tjeckiska gruppen som kom till hotellet igår. De hade med sig en petflaska som man kunde tro innehöll vatten, men som egentligen bestod av en hemgjord stänkare som de glatt bjöd Roger och Jontan på. Jag lyckades ducka den - kanske räddade det mitt liv!

onsdag, februari 25, 2015

Det ser bättre ut


Imorgon ska det tydligen bli strålande väder! Idag var det rätt crappigt till en början, men vi såg ändå hur solen försökte kämpa sig genom molntäcket, dock utan större framgång.

Jag mådde hyfsat bra när jag vaknade, men insåg vid första lilla ansträngning att kroppen inte helt höll med. Dagen blev lite av en berg- och dalbana rent fysiskt. Och mentalt också kanske. Det tar på krafterna att vara så fullständigt instabil.

Bitvis gick åkningen ändå rätt bra, vilket jag ger mina skidor creds för. De är ju de som gör jobbet, det har jag läst i nån nyhetsblaska på nätet. Fast då gällde det iofs inte mina skidor specifikt utan Charlotte Kallas, men det borde ju vara same same.

I övrigt har jag en extrem simabstinens just nu, som inte på långa vägar kan tillfredsställas i hotellets 7-meterspool. Oklart hur jag ska kunna stå ut i fyra dagar till.

tisdag, februari 24, 2015

Artighetsvisit till Dorfgastein



Folk omkring mig är otroligt omtänksamma och vill verkligen väl. Tro inget annat. Men i morse fick jag frågan -"Hur mår du?" ungefär var femte minut från det att jag vaknade, och till slut så orkade jag inte mer. Stängde av och slutade lyssna. Att fundera på hur jag egentligen mådde, för att kunna svara på frågan, var det enda jag INTE ville göra. För svaret hade inte varit bra, och jag ville åka skidor.

Det är därför vi är här. Jag har hyrt skidor och köpt liftkort.

Så nej, jag mådde inte bra. Jag försökte tänka positivt men väldigt länge var min enda tanke "jag kan inte göra det här". Men det kunde jag ju! Lite i alla fall.

Det var ett jävla skitväder idag med snö och dålig sikt. Men det hade snöat rejält under natten också och de första två åken i lössnö var riktigt fina! Det tredje åket stod jag över, sen åkte vi och fikade och efter det skidade jag och pappan oss ner i dalen och tog postbussen hem.

Så nu ligger jag nedbäddad igen, trots att jag faktiskt mår bättre nu än på hela dagen. Hoppas den här skiten går över snart för det här är båring. Båring, båring, båring.

Att inte åka skidor kan jag leva med. En dag som denna är det ändå inte särskilt roligt. Att jag inte orkar göra något annat istället, det suger däremot. Hade varit schysst med en joggingtur till Bad Gastein, gå en vända till det lilla hotellgymmet, yoga eller leka i hotellpoolen.

Krya på mig, tack!

måndag, februari 23, 2015

Dålig inledning på veckan





Jag trodde att jag hade lurat förkylningen i fredags. Simmade ju så bra och kände mig helt pigg och glad efteråt. Men icke.

Natten till lördagen vaknade jag med halsont och fastän jag gjorde mitt bästa för att mota bort eländet med Ipren och ColdZyme så var förkylningen ett faktum. Inte ens 29 mysiga, avkopplande timmar i en buss under helgen hjälpte.

Mådde jättedåligt i natt men var lite piggare igen när jag vaknade. Så när väderleksrapporten visade sol på alptopparna fick jag svår beslutsångest. Åka skidor ändå? Visste ju att jag inte borde, men jag var ju inte döende...

Som alltid när jag är osäker så plockade jag fram mitt gamla flödesdiagram och stämde av.

Resultat: Ingen skidåkning.

Åkte med bussen till backen ändå för att "känna stämningen", och sedan promenerade jag tillbaka till hotellet. När jag gick hemåt var jag glad över mitt beslut, det var rätt val. Jag känner mig ungefär som fisken på bilden. Det hade kunnat vara en selfie.

fredag, februari 20, 2015

Beware of swimmer


Vi tar saker i rätt ordning.

Igår var jag hos Jonathan på Naprapathälsan i Sollentuna. Uppföljning av rygg och axel. Eftersom Anki fokuserade på ryggen senast så fokuserade Jonathan helt på högra axeln igår. Bände, böjde, klämde och viftade. Sen masserade han utav bara helvete. Letade målmedvetet upp de värsta tortyrpunkterna och gav dem en rejäl omgång. Gjorde sjukt ont men gav resultat direkt.

Jonathan trodde inte att axeln hängde ihop med det övriga ryggontet, utan han frågade om jag hade ökat intensiteten i simningen på sista tiden. Och det har jag ju, så det är sannolikt därför jag har fått ont. Det är tydligen en muskel på baksidan som panikkrampar och en på framsidan som också försöker göra sig liten. Med mig fick jag ett par bra stretch- och styrkeövningar som kommer hjälpa till att motverka problemen i framtiden. Bokade även en återbesökstid om två veckor.

Axeln kändes ganska mörbultad när jag vaknade idag. Och jag kände mig lite hängig och snorig, så där så att jag funderade på lämpligheten i ett tufft intervallpass i bassängen. Men jag hade inte feber och inte ont i halsen, så jag åkte dit med inställningen att simma igenom passet så gott jag kunde, men acceptera att det kanske inte skulle gå lika lysande som förra veckan.

Glömde hur fukking jävla bra jag är. Beware of swimmer!!

10x50 ss, start 1:10:
49, 49, 49, 49, 50, 50, 50, 50, 48, 49
Förra veckan: 48, 49, 49, 49, 48, 48, 49, 48, 49, 49

10x50 ss, start 1:10:
49, 50, 51, 48, 50, 50, 51, 50, 51, 50
Förra veckan: 48, 49, 49, 50, 51, 49, 49, 49, 49, 49

10x50 paddlar + dolme, start 1:10:
46, 45, 47, 45, 45, 46, 45, 45, 47, 45
Förra veckan 44, 45, 46, 45, 46, 47, 46, 47, 45, 47

Finns inte så mycket mer att säga om det här. Kändes grymt skönt att faktiskt simma så himla bra trots att förutsättningarna var jättedåliga och tröskeln för att komma iväg väldigt hög.

torsdag, februari 19, 2015

Tillgängligt utseende? Snälla ögon?


Mitt mål när jag skolkade från jobbet och drog till simhallen igår eftermiddag var bara att lyckas genomföra alla övningar i mitt sprintpass så gott jag kunde, utan krav på att åstadkomma något häpnadsväckande eller minnesvärt.

Kände mig fruktansvärt tung, trött och opeppad innan. Så där som jag aldrig, eller åtminstone väldigt sällan, känner för simning. Min far, tillika chef, kvittrade lite glatt att det nog är nyttigt för mig med motvind ibland. Humbug.

Hoppade i bassängen på banan där det redan stod en kille:

S: Tja, tänkte köra här, är det okej?
K: Ja, jag kör längder under vattnet. Bry dig inte om mig. Jag är inte ett problem.
S: ...
K: Jag har kört 200 meter under vatten hittills. Det är jävligt jobbigt vettu.
S: ...
K: Man får hålla andan länge.
S: ... hm... ja

En bit in i passet maxade jag halva längder med 20 s vila mellan. När jag vilade stod en annan kille och hängde på banan bredvid:

AK: Tjena... Simmar du ofta...? Alltså brukar du simma här ofta?
S: Jag kör på tid, måste dra nu.

När jag pausade på andra sidan, med fenorna liggandes bredvid mig, kom en tjock gubbe förbi:

TG: Hur fort går det med såna därninga fenor?
S: Fortare...
TG: Tre knop?

Efter att ha simmat en stund kom han tillbaka:

TG: Är du simmare?
S: Definera vad du menar med simmare?
TG: Tävlar du och sånt?
S: Ja, i swimrun och triathlon.
TG: Ser det. Du är duktig. Syns att du har många mil i vattnet.
S: Tack det var snällt sagt.
TG: Hepåre...

Är det alltid så här för alla som simmar eller ser jag väldigt tillgänglig ut? Har snälla ögon? Eller varför pratar alla med mig hela tiden? Jag är svensk, minding my own bizniz! Vill vara ifred. Låt bli mig!

Några rekordtider blev det förstås inte igår men mina första 50 meter max klockade jag på 41.0 och de med fenor på 33.5. Bra mycket bättre än väntat. Inte så tokigt alls faktiskt, under rådande omständigheter.

Idag ska jag vila och gå till naprapaten. Hoppas att det dels gör att min högra axel blir lite gladare och dels att det motverkar ångesten jag redan börjat bygga för morgondagens intervallpass.

onsdag, februari 18, 2015

Lite deppig, lite besviken


Fettisdag och simskola igår. Jag är egentligen inget stort fan av semlor men igår klämde jag en minisemla från Gateau och en hembakad Nutella-hallonsylt-variant som jag bjöd simkompisarna på innan träningen på kvällen.

Tycker mer om simskola än vad jag tycker om semlor, men igår var inte simskolan heller så rolig. Jag vet inte om det var passet i sig eller jag, men sannolikt en kombo.

Efter uppvärmningen fick vi simma en pyramid på 25-50-75-100 meter följt av 100-75-50-25 meter, där vi skulle räkna armtagen åt ena hållet och göra en teknikövning (släp och catch-up) åt andra. Sedan avslutade vi passet med olika former av benspark.

Fick lite feeling under uppvärmningen men efter det så var sträckorna av sammansatt simning aldrig längre än 25 meter, så jag kom inte in i någon skön rytm. Och efter passet kände jag mig inte glad. Inte pepp. Bara lite besviken kanske, över att jag inte tyckte det var så kul. Och så blev jag extra nedstämd för att jag kände som jag kände.

Jag har kört rätt hårt ganska många dagar i rad nu och bristande glädje och motivation kan vara en effekt av det. Eller så börjar jag bli jävligt kräsen och kräver ordentliga utmaningar i bassängen som antingen får mig att känna mig oövervinnerlig eller bryter ner mig mentalt. Igår hände inget av det. Det var mer... mellanmjölk. Kändes som en uppvärmning. Inget disco.

Jag vill inte riktigt tro att jag tyckte passet var tråkigt eftersom simfröken Hasse höll i det och hans förtroendekapital hos mig skulle, om det omsattes i pengar, få Ingvar Kamprad att framstå som fattig. Men faktum kvarstår.

Dessutom blev jag deppig över att det är kurs som vanligt på sportlovet och att jag missar den.

Jag ska i alla fall simma igen i eftermiddag, fast jag inte alls är sugen nu, och sen blir det vilodag imorgon så att jag orkar ge mig på mina trettio (30!!!) intervaller igen på fredag. Sen tar jag ledigt.

tisdag, februari 17, 2015

Ha ont eller ha tråkigt?


Igår eftermiddag var jag hos Naprapathälsan i Sollentuna och blev fixad igen. Anki fokuserade på mina problem med ländryggen den här gången och drog, tryckte och grejade med rygg, höft och bäcken. Hon hann med att lite snabbt gå över skulderbladen och höger axel också, och hittade förstås en del skit där. Återbesök på torsdag, hos Jonathan.

Gick och la mig tidigt och sov riktigt skönt hela natten. Vaknade till när Jonas åkte hemifrån tidigt på morgonen, men sen somnade jag om igen och sov som en död ytterligare drygt en timme. Det var SÅ skönt och välbehövligt!

Istället för löpning körde jag ett corepass hemma när jag vaknade igen. Visar upp ett lättklätt bevis på detta för att locka besökare till bloggen. Sex och naket säljer.

Började med att ladda ner appen "mammamage" som Anki på Naprapathälsan rekommenderade. Hon sa att det var bra övningar oavsett om man fött barn eller inte, så jag gjorde nivå 1. Det tog tio minuter och var dödstråkigt men förmodligen nyttigt.

Sen blev det lite tuffare övningar för bål och rumpa med (opumpad, orkade inte) boll. Inte heller särskilt roligt men att ha ont i ryggen är högst oangenämt och i valet mellan dem båda så tar jag mycket hellre 30 minuter glädjelös coreträning.

måndag, februari 16, 2015

Simning mot ryggont


Jag lyckades inte riktigt sova ryggen frisk i natt, tyvärr, Så det var lite av en chansning att åka till simhallen i morse. Antingen skulle jag inte kunna simma alls, eller så skulle det ha en positiv effekt med ökad cirkulation i skulderbladen. Kände mig försiktigt fram under uppvärmningen och upptäckte samtidigt att jag även hade känningar på utsidan av höger axel.

Men simning är ju fantastiskt på många sätt. Väldigt skonsamt. Så jag hade inga problem att simma mina 3000 meter och det var ren friskvård. Känner mig mycket bättre nu än jag gjorde innan!

Bytte paddlar idag och använde de lite mindre från Head istället för mina vanliga gröna. Grymt sköna och smidiga. Undrar vilka som egentligen är att föredra, om man ser till träningseffekten?

Det var lugnt och skönt i simhallen även idag. Och varmt i vattnet!!! Vilken lyx det är att ha möjlighet att simma efter att kreti och pleti gått till jobbet, men innan jag måste vara där själv! Saknar dock sällskapet av Maria, Theresia, Björn och Lindad i bassängen. Eran av episka fredagsmornar i Vasalundshallen är slut och jag hinner inte med något av mina pass på 45 minuter längre, och därför kan jag inte heller simma med Maria på onsdagskvällar.

Drivkraften att simma vid tillfällen där jag kan och hinner göra det jag ska är just nu större än vikten av att få dela det med mina vänner, men jag ska inte sticka under stol med att jag kan känna mig lite ensam ibland... Har varit väldigt bortskämd med trevligt sällskap under hösten.

söndag, februari 15, 2015

Eländet fortsätter


Vi börjar med det positiva.

Det var en fantastisk dag idag och det kändes bara lite jobbigt att kicka igång ett avsnitt av Värvet i lurarna och ge mig ut på långpass. Benen var aningen tunga men det var överkomligt och jag hade tejpat vänsterfoten enligt konstens alla regler för att slippa blåsor. Idag skulle ingenting gå fel!!!

Efter 5-6 kilometer började jag få känningar i ländryggen. Stannade och försökte sträcka ut. Fortsatte springa. Ville verkligen få ihop mina kilometer idag.

Det var förmodligen anledningen till att jag fortsatte lite för långt. Kämpade lite för mycket och hoppades att det onda skulle släppa. Men när jag hade för ont för att kunna fortsätta springa när det sluttade lite lätt uppför så insåg jag att det var dags att dra i nödbromsen. Ringa Resque Team #1 och bli upphämtad. I väntan på dem bokade jag tid hos Naprapathälsan imorgon.

Tyvärr slutar det inte där. Under eftermiddagen stelnade jag till i hela ryggen, skulderbladen och axlarna och har helt enkelt haft jävligt ont. Efter en rejäl massage från Jonas så känns det mycket bättre i övre delen av ryggen, men den nedre delen hugger till något fruktansvärt ibland. Känner igen det här. Förra gången ledde det till total löpvila och en tiodagars Iprenkur.

Löpvila eller inte så behöver jag ta tillbaka mitt träningsschema till ritbordet igen. Trappa upp distanserna även på de löppass som inte är långpass. Att springa ett backpass på 4 kilometer ena dagen och 5 kilometer intervalljävlar andra dagen räcker liksom inte längre.

Jag har ett grymt bra coreprogram signerat PT-Tompa som jag måste börja köra igen för att hjälpa ryggen. Och jag måste ta mig till Runner's Store och se om jag möjligen behöver en ny typ av sko.

Filmade mitt löpsteg en bit idag (eftersom jag såg i skuggan att jag "galopperade" fram, vilket antagligen var en effekt av ond fot, ond rygg, ont allt) och jag landar helt på utsidan av foten nu. Tidigare tror jag att jag föll kraftigt inåt. Värt att kolla upp i alla fall.

Och jag tänker också att jag mycket väl kan strunta i att springa Stockholm Marathon i år om jag känner mig ur form. Det är inte mitt stora mål i år och jag är bara intresserad av att göra det om allting känns bra. Om jag blir för stressad av tanken på det så avstår jag. Det är Engadin som är grejen.

Med detta sagt går jag och lägger mig. Planerar att vakna som en ny människa imorgon.

lördag, februari 14, 2015

Alla hjärtans dag i Mörbybadet



Det var ovanligt många som gick in och läste mitt förra inlägg. Var det rubriken som gjorde det? Hoppades du att jag hade blivit ledig för en alla hjärtans dag-date? Eller att Jonas var det? Ledsen att göra dig besviken...

Jag firade denna kärlekens dag med simning. Så passande. Idag genomfördes nämligen ännu en av World Triathlon Stockholms träningskvällar med Medley i Mörbybadet, och jag är inte den som säger nej till en sån träning. Förra gången var det drygt 120 personer närvarande, men idag var vi en kraftigt reducerad skara. Det är kanske inte alla som ser det romantiska med en kväll i ett kallt badhus. I do.

Förra gången delades vi i två grupper och simmade en halvtimme var, men eftersom vi inte var så många idag så blev det bara en grupp och ungefär en timmes simning. Det var inte särskilt hårt, men det var mer än vad jag hade planerat för och jag kände mig lite sliten i vattnet. Det var mitt femte simpass den här veckan, och de tidigare fyra har inte varit någon promenad i parken. Allra minst det igår.

Kan vi förresten prata lite till om det? Okej. Igår simmade jag 50 meter på 48 sekunder. Hade jag fortsatt i samma tempo 50 meter till så hade jag simmat 100 meter på 1:36. Känslan jag hade när jag simmade mina intervaller var att jag hade kunnat fortsätta i samma tempo 50 meter till. Lätt! Det var hårt, men inte max. Mitt rekord på 100 meter är 1:34, jag satte det för bara fem veckor sedan och det var genomvidrigt då. HUR GÅR DET HÄR IHOP?! Va?

Okej, skit i det nu. Tillbaka till Mörbybadet. Förutom att laborera med huvudets position och andningen så fick vi göra en trängselövning där alla på banan skulle simma så tätt vi bara kunde. Som extra motivation för att få upp farten så tävlade vi mellan banorna. Det var givande. Hade det varit en tävling i öppet vatten hade jag dock inte brytt mig lika mycket om ifall jag mejat ner de som simmade runt omkring mig, men idag var jag artig mot mina kamrater och försökte att ta så liten plats som möjligt. Kändes ändå nyttigt med lite närkontakt i vattnet.

Sen åkte jag hem och firade alla hjärtans dag med Jonas, Reka och lilla kelpievalpen Ettra som kvällen till ära var på besök och förgyllde vår tillvaro. Hjärtskärande söt och chockerande energisk!

fredag, februari 13, 2015

Jag är fantastisk, och så har jag gjort slut


Jag gjorde slut idag. Med Vasalundshallen. Vi har haft jättemånga fina fredagsmornar tillsammans med gott om plats i bassängen under flera timmar på förmiddagen, men nu är det så mycket bokat på banorna att jag inte vågar mig dit. Inte när jag ska köra ett sånt där dödsintervallpass som kräver modighet, styrka, fokus, utrymme, rejäl frukost och en gnutta jävlaranamma.

Mitt senaste tröskelpass består av uppvärmningsjox samt 3x10x50 meter intervaller. Alltså 30x50 meter i tröskelfart. 30. Trettio! T.r.e.t.t.i.o. Är det fortfarande någon som inte har förstått hur många? Trettio. Helt vilt. Minns hur chockad jag var när jag skulle simma 32x25 meter i höstas. Så barnsligt.

Nej, man kan inte säga att jag var helt oberörd inför uppgiften när jag hoppade i vattnet i Sollentuna simhall i förmiddags. Det var jag inte.

Och nu. Efteråt. Nu har jag lite svårt att hitta tillräckligt fina ord för att beskriva mig själv. För jag var så jävla bra. Alltså nästan orimligt bra. "Tryck upp t-shirts med min fagra nuna och be om min autograf"-bra! "Dansa runt och sjunga"-bra! "Kan inte sitta still"-bra!

De första 2x10 femtiorna skulle simmas sammansatt och de sista tio med paddlar och dolme. Simfrökens rekommendation (order?) var att jag skulle lägga de första tjugo på under 50 sekunder och de sista tio på under 45 sekunder. Så jag gjorde väl ungefär det:

10x50 ss, start 1:10:
48, 49, 49, 49, 48, 48, 49, 48, 49, 49

10x50 ss, start 1:10:
48, 49, 49, 50, 51, 49, 49, 49, 49, 49

10x50 paddlar + dolme, start 1:10:
44, 45, 46, 45, 46, 47, 46, 47, 45, 47

Jag kan inte säga att jag tänkte snälla tankar om Hasse under passet. Speciellt inte efter första serien. Tyckte att han åtminstone borde lagt in en liten notering som sa att om jag simmat de första tio jävligt bra så skulle jag slippa resten. Men det stod ingenstans, så jag var tvungen att fortsätta trots att det var sjukt jobbigt. Var arg på mig själv också för att jag någonstans ändå tyckte det var lite, lite roligt och för att jag verkligen försökte hitta ett sätt att mentalt ta mig igenom alla intervaller. Foka på en i taget och sånt larv.

Nu efteråt är jag bara glad och stolt. Superduperstolt! Jag är glödhet för tillfället!

torsdag, februari 12, 2015

Tre månader kvar


Innan jag berättar om min fantastiskt obehagligt jobbiga morgon i Vasalundshallen så ska jag säga några ord till om gårdagens rekord:

HURRA FÖR MIG, JAG ÄR SÅ BRA!!!

Det var det hela.

Att det var obehagligt i morse var helt självförvållat. Gick upp 05:15 för att hinna rasta Reka innan det var dags för spinning kl. 06:45. Idag hade jag pulsband och kunde se min puls på stora skärmen. Som bäst kom jag upp i 90% av min gissade maxpuls, men så fort jag fick minsta lilla vila så sjönk pulsen som en ubåt. Fast det tror jag iofs är bra.

Efter cyklingen, som var jobbigare än vanligt, precis som vanligt, så gick jag in i gymmet och sprang intervaller på löpband. Det lär kallas brickpass och är till för att man ska få chansen att njuta av hur äckligt det är att springa efter att ha cyklat. Kanske försöka vänja kroppen vid det också.

Med ynka tre månader kvar till min halv-IM på Mallorca så var det verkligen på tiden för mig att åtnjuta ett sånt här pass. Och det var vidrigt. Inget snack om saken. Det här gör jag om!

Sprang en intervallstege om 1-2-3-4-3-2-1 minuters löpning med halva föregående intervallängden i vila, samt uppvärmning och nedvarvning. Efteråt var jag ungefär lika torr som om jag hade simmat, och trött som om jag just idrottat hårt i en timme och tjugo minuter. Vilket jag hade.

Belöningen? Falukorvsmackor. Två. Och varm choklad. Värt!!!

onsdag, februari 11, 2015

Oväntad tävlingsdjävul och REKORD!!!


Jag kan inte säga att jag var särskilt peppad inför simträningen i Vasalund igår. Var dödstrött (doh!) och hade som omväxling inte alls någon lust att åka iväg och simma. Inte heller blev motivationen bättre av att jag glömde Garmin och hade kört för långt för att hinna vända och hämta.

När jag kom hem ett par timmar senare var jag pigg, glad och full av energi. Sådär att det blev svårt att somna pga all den upprymdhet som dansade jive i min kropp. Som vanligt hade jag blivit rejält boostad av simningen och av alla härliga kompisar i bassängen. Det var jätteroligt!

Passet bestod av 5 min insim, 5 min teknik, 5 min andningskontroll, 15 min av 50 löst + 4x25 hårt, 10 min med 12.5 max + 12.5 löst och avbad.

Sista 25 maxade vi hela längden på alla fem banor samtidigt och jag vill helt oblygt påstå att jag var snabbast av dem jag simmade mot. Mmm... jä! Det är så det ska vara, men inte alltid så det har varit.

Att det blev så igår vill jag påstå var Henkes fel. Han hetsade mig. Sa att jag fick stryk av Tommy på banan bredvid när vi körde halva längden max, och det kunde jag inte acceptera. Vilket var en spännande och oväntad reaktion från min sida. Trodde inte den typen av psykning funkade på mig.

Det verkar i alla fall som att jag vevade igång maskineriet ordentligt då, för idag hände det äntligen:

JAG SIMMADE 50 METER UNDER 40 SEKUNDER!!!

Klockade 39.9 på Garmin och jag brukar dessutom räkna med att det tar ca 2 sekunder att hitta rätt knapp och stoppa klockan.

Nu känns målet att komma under 35 sekunder betydligt närmare. Hurra för mig, jag är så bra!!

tisdag, februari 10, 2015

Det var vad jag hann och orkade


Jag är fruktansvärt trött. Japp, idag igen.

Igår kväll gick jag och la mig tidigt för att försöka ta igen lite av min förlorade sömn, men istället vaknade jag mitt i natten av att Reka mådde dåligt och behövde gå ut. Det har hänt oroväckande ofta sista tiden. Hon får som hicka och blir jättestressad. Ett par gånger har hon kräkts men i natt gjorde hon det inte. Jag blir ändå orolig och sov bara med ett öga efter det, med Reka tätt intill.

Så när klockan ringde vid 6-tiden i morse var det jävligt segt att vakna och kliva upp. Speciellt som det stod backintervaller på schemat. Det har inte samma effekt på mig som simning har.

Hela morgonprocessen med frukost och promenad med Krabban gick extremt långsamt, så när jag väl kom iväg för att springa var tiden jag hade för intervaller ganska begränsad. Jag förväntas trots allt sticka in näsan på arbetet åtminstone en liten stund varje dag.

Joggade iväg mot min nyfunna backe med det passande namnet Långbackavägen. Hade ingen stuns i benen alls. The bounce had gone from my bungee. Känslan var platt och obekväm.

Kutade upp och ner för backen fem gånger (en minut löpning upp och sedan direkt vända och springa ned) med en minuts ståvila emellan. Det gick långsamt men känslan var trots allt ganska stark, åtminstone ett par av vändorna. När inte ländryggen gjorde sig påmind och värkte.

Känner mig ganska gammal och trasig när jag tar upp alla krämpor som dyker upp när jag springer så det är väl lika bra att avsluta med något positivt. Jag fick nämligen inte några nya blåsor på foten idag och jag behövde inte tejpa någon av de gamla heller. Dessutom var det sol och rätt härligt ute, trots att klockan bara var 8 på morgonen.

Å andra sidan sprang jag bara totalt 3.4 km, men det var vad jag hann och orkade idag.

måndag, februari 09, 2015

3000 meter måndagsmorgon


Men hej! Vilken bra morgon!

När klockan ringde helt okristligt tidigt så var min första tanke att trycka på off och bara skita i att gå upp. Det har varit många nätter av lite för lite sömn nu, och jag var trött. Sen kom jag på att jag skulle åka till simhallen och då vaknade jag till. Klev ur sängen i ett nafs. Ville verkligen simma!!!

Efter en snabb check på bassängschemat la jag om ratten och åkte till Vasalund istället för Sollentuna. Tänkte att mina chanser var bättre där, och jag fick rätt. Det var mycket, mycket folk när jag började, men efter 15-20 minuter droppade de av en efter en och det blev lugnt i bassängen.

Idag hade jag ett nytt distanspass på 3000 meter att ta tag i. Ett skönt pass, förutom inledningen med benspark, släp (det är en teknikövning) och sammansatt simning. Hade fyra såna 75:or i ett av mina senaste träningsprogram och hatade dem redan då. Åtta är inte bättre än fyra, om någon fick för sig att tro det. Benspark är äckligt och förstör tillvaron.

Fast om jag ska vara ärlig så hatade jag det bara lite idag, ety min benspark kändes ovanligt fräsig.

I sin helhet tog passet ungefär 75 minuter och när jag var klar spred sig en fantastisk känsla av välbehag genom hela kroppen. Satt i bastun en lång stund och njöt av tystnaden och tänkte på hur roligt det är att simma. Och på hur bra jag är, lite sådär i största allmänhet.

Det var helt enkelt en jävligt bra morgon. Nu är det bara resten av dagen kvar.

söndag, februari 08, 2015

Bröllopsmiddag





Vi hade middag hemma igår för våra bästisar. Middag med bröllopstema. Därav gårdagens långa matlagningssession.

Jag är imponerad över mig själv och min skapartalang faktiskt. Jag har en kreativ ådra (som jag säkert ärvt av min mor) och jag älskar att släppa lös den. Jag menar, hur snygg blev inte Skagenbakelsen till exempel? Erkänn att du tappar hakan och undrar om den trots allt inte var köpt i butik? Eller pannacottan i tre lager? Och bröllopshattentårtan för guds skull!!

Just det. Jag sa ju det. Skitsnyggt! Smakade bra gjorde det också.

Jonas kockade ihop varmrätten och den gick inte heller av för hackor. Sous vide-lagad biff med potatisbåt, ugnsbakade tomater och pepper bells, syltat rödlök och en krämig basilikasås. Jä!

Trots att det till denna utsökta måltid serverades passande viner i stora mängder så var jag, efter visst velande fram och tillbaka, i tillräcklig form för att ta mig iväg på ett långpass idag. Men om det får du läsa på swimrun-bloggen.

lördag, februari 07, 2015

You've got the brains, I've got the looks, let's make lots of money


Mina ögonlock var väldigt tunga när jag vaknade i morse. Önskade av hela mitt hjärta att jag hade kunnat tillbringa dagen i famnen på killen ovan, i biorummet tittandes på något seriemarathon eller splashig sci-fi. Med massor av te.

Istället har vi ägnat precis hela dagen åt att laga mat inför kvällens middag med T&B och M&O. Vi har förvisso gjort det sida vid sida, men minding our own business.

Jag har använt sjuka mängder grädde och gjort hål i jättemycket bröd. Det är vad jag har gjort. Men det blev bra och jag hoppas kvällen blir lyckad. Kan tyvärr inte avslöja vad det kommer bjudas på än, men imorgon kan jag dela med mig av min helt fantastiskt estetiska ådra!

Jag är awesome!

fredag, februari 06, 2015

Pt-pass #11 - ren och pur glädje


Hurra! Jag har just kört ett pt-pass med simfröken Hasse och som vanligt dansade jag ut från simhallen (så gott jag kunde med mina ben som fullkomligt skriker av smärta när jag rör mig). De här passen är helt fantastiskt roliga och jag var så glad efteråt att jag bara ville ställa mig och sjunga en skithäftig och bra låt för full hals. Och gå ner i spagat. Som Peter Jöback.

Efter att ha kämpat mig igenom 9-10-12 träningspass på egen hand är det så härligt att ha Hasse på kanten som hejar på mig och kommer med kommentarer och glada tillrop hela tiden. Klappar mig på huvudet och berättar hur duktig jag är. Det ger mig massor av energi och gör mig redo att ta nya tag med nya träningspass.

Faktum är att jag är så otroligt tacksam över Hasses insatser att jag önskar att det fanns ett sätt för mig att ge tillbaka åtminstone en del av all den glädje som jag får ut av vårt samarbete (eller vad man nu ska kalla det). Tills vidare, i brist på andra idéer, försöker jag bara att alltid anstränga mig för att göra mitt bästa, och hoppas att det ska räcka en bit på vägen.

Idag körde vi igång med uppvärmning, teknik och voltvändningar. Jag har bestämt mig för att jag ska lära mig att kicka snygga och effektiva kickar efter vändningen, men att det får ta den tid det tar. Status just nu är att jag i princip inte har någon kick alls, det var åtminstone så jag tolkade simfröken.

Sedan fick jag simma 2x200 m där andra hundringen skulle gå minst 5 sekunder snabbare än den första. Första vändan simmade jag sammansatt (1.54 + 1.43 = 3.37) och andra med fenor (1.45 + 1.25 = 3.10). Riktigt bra.

Sedan samma princip igen, med andra halvan snabbare än första, fast på 2x100 m. Sammansatt simning (57,0 + 49.0 = 1.46) och med fenor (55.0 + 33.5 = 1.28.5). Inte heller så pjåkigt va?!

Avslutade med att maxa 50 meter med fenor och slutade på frustrerande 30.6 sekunder. Vilket förstås var rekord för mig, men JAG VILLE UNDER 30!!! Nåja... nästa gång kanske. Utan träningsvärk och om om inte fanns...

torsdag, februari 05, 2015

Jag. Kan. Inte. Gå.


Jag var ute och svirade igår. Först indisk candle light-dinner med Magnus Hult (prinsessan Madeleine var inte där) och sedan Gamlingpub på KTH. Firade min examen med att beställa in en flaska av sektionslokalens näst dyraste champagne. Det kostade 110 kr och bubblade i alla fall. Man får vara glad över det lilla. Träffade massor av härliga vänner från nu och då och hade en riktigt trevlig kväll.

När jag insåg att jag inte skulle ligga nedbäddad i sängen klockan 21 och ladda för spinning idag så avbokade jag passet. Klokt gjort. Istället tog jag sovmorgon och åkte till gymmet för ett kort men effektivt benpass:

Pistols i TRX
Baksida lår på boll
Planka med benlyft på boll
Höftlyft på sidan
Höftlyft med benutsträck


Linkade ut från gymmet som en skadeskjuten hare när jag var klar. Fy satan vad det där tog. Inledningen var den största killern. Dessutom är jag ju helt ovan vid sån här aktivitet numera.

När jag kom till jobbet kunde jag knappt gå ner för trappan, så det ska bli spännande att se vart det här tar vägen. Antingen blir det träningsvärken från helvetet i morgon eller så är det värsta snart över.

onsdag, februari 04, 2015

2 x simpass och jag är fantastisk


Tisdag igår igen! Var det inte tisdag alldeles nyss? Inte mig emot...

Igår började och avslutade vi simskolan med att äta kakor som Mårten och Theresia bakat. Jättegoda! Däremellan simmade vi lite, med simfröken Philip på kanten.

Den här gången var temat distans och trots att inledningen hölls föredömligt kort så hann vi inte riktigt med allt som det var tänkt, men det gjorde ingenting eftersom det var full fart hela tiden.

Först fick vi bensparka fyra längder. Som bäst låg jag i princip på stället och sparkade, eller drev lite in mot linan. Som sämst sjönk jag. Innan vi började gick vi igenom vad man ska tänka på när man övar benspark, men ingen tog upp det mest avgörande: kör inte ett tungt spinningpass följt av snö-misär-back-intervaller innan.

Huvudserien bestod av följande:


Jag simmade på bana tre, vilket alltså innebar 2x200m + 400m + 6x50m. Snittade 1:51/100m respektive 1:53/100m på tvåhundringarna och 1:58/100m på fyrahundringen. De sista 6x50 körde vi accelererande men jag klockade dem inte. Känslan var att jag tappade tempo.

Hade gärna sett att jag legat på samma fart rakt igenom på de längre distanserna men så blev det inte och jag känner mig nöjd ändå. Hade jättebra känsla till och från.


Idag simmade jag igen. Eftersom jag är upptagen ikväll drog jag från jobbet vid lunch för att hinna simma mitt tröskelpass en gång till innan jag får nya hemskheter att sätta tänderna i. Det gäller att prioritera.

Det visade sig vara väl investerad tid. Fan vad bra jag var!!! De första åtta hundringarna: 1.51, 1.51, 1.52, 1.51, 1.52, 1.50, 1.51, 1.52. Följande fyra: 1.49, 1.48, 1.49, 1.48.

Grymt va!! Meep, meep!

Som belöning beställde jag en skitsnygg baddräkt och en röd badmössa med en dödskalle på från Amerikatt. Eller... Egentligen beställde jag dem redan imorse men jag hade på känn att jag skulle rocka passet idag så det var lika bra att få det gjort!

tisdag, februari 03, 2015

Aldrig mer




Morgonen bjöd på en sjuhelvetes misär. Jag gav mig ut i skogen (!) för att att springa backintervaller (!) i snön (!!!). Min inställning var till en början bra. Innan jag börjat springa alltså. Med positiva tankar kommer man långt tänkte jag, och försökte få det till att löpning i snö nog trots allt är precis så härligt, fluffigt och lyckligt som varenda människa på Instagram försöker göra gällande med sina gnistrande snöbilder och glada ansikten.

Glöm det. Jag står fast vid att snön kan dra åt helvete.

Jag vill aldrig, aldrig, aldrig någonsin springa ett sånt här pass igen. Aldrig!

När jag kom till min backe efter drygt tre kilometer (vilket tog nästan 30 minuter, no kidding) så var jag redo att sätta mig i en snödriva och gråta. Jag hade inget fäste, snö upp till fotknölarna och mina ben hade tydligen checkat ut efter spinningen igår. Det enda positiva jag hade att luta mig mot var min hund. Hon är fantastisk! Så glad och full av energi. Finaste Rekisen!

Jag pensionärslufsade mig ändå upp för backen. Tre gånger en minut. Reka körde max. Det var det minst jobbiga på hela passet, och jag borde nog ha lufsat ett par vändor till, men var för less för det. Hatade för mycket.

Sista kilometern tillbaka till bilen var ändå hyfsad. Snön var lite hårdare och lite mindre djup och jag avslutade med en ganska okej känsla. Nu är jag rädd att den får mig att glömma att jag aldrig ska göra om det här igen. För det tänker jag inte. Never. Jamais. Nooit. Nikad. 从来没有. Nie.

måndag, februari 02, 2015

Älskade Frescatihallen!

Idag var jag tillbaka i Frescatihallen för första gången sedan PT-Tompa slutade innan sommaren. (Fast bilden är från Vasalund.) Älskade Frescatihallen! Allt var sig likt men ändå så olikt. Juniorsimfröken stod i receptionen till exempel. Bara det var förvirrande!

I stort kändes det lite som att komma hem. Jag köpte mitt första träningskort hos SSIF 2000 och sedan 2005 har jag tränat i Frescati mer eller mindre regelbundet. Ja, tills i somras då när allt vändes upp och ned.

Idag gick jag på spinning, ett för mig rekordlångt pass på 75 minuter. Svinjobbigt.

Spinningfröken var en tjej jag hade en liten crush på precis i början av min träningskarriär. Då ledde hon ett pass Bodybalance som jag brukade gå på och hon var så sjukt smidig och gjorde alla rörelser så snyggt att jag nästan dog. Även som spinninginstruktör var hon väldigt behaglig, så det här passet kan lätt få en ordinarie plats i kalendern.

Som vanligt gjorde jag mitt bästa spinningpass hittills. Cykeln var också den bästa hittills, liksom hur jag fick till inställningarna (minnesregel - tvål 5). Dessutom var det en liten cykeldator istället för de eländiga vreden där man inte har någon koll på motståndet alls.

Efter 45 min gick tjejen som satt mitt emellan mig och spegeln, så plötsligt kunde jag spana på min spegelbild. Och JÄVLAR vad jag såg bra ut. Det är lika bra att säga som det var. Jag såg skitstark, erfaren och tuff ut. Verkligen snygg! Det inspirerade mig!

Till nästa gång ska jag försöka få till någon coreträning eller bricklöpning efter passet, så att jag får hänga lite längre i Frescati. Det var härligt att vara tillbaka!!!

söndag, februari 01, 2015

Voltvändningar och långpass på löpande band

Den här dagen började med kullerbyttaträning i Tibblebadet, a.k.a voltvändningsprojektet. Fick lite oväntad hjälp av en okänd kvinna på kanten, som efteråt presenterade sig som simfröken i Täby Sim, med tajmingen i rotationen i frånskjutet, och tog tacksamt emot hennes synpunkter eftersom de var bra och gjorde skillnad. Annars är jag oftast lite skeptisk när kreti och pleti kommer med generösa tips.

Höll på drygt en halvtimme och efter min tjugonde voltvändning på temat "bara en till" så tog jag mig i kragen och klev upp för att byta idrottsgren.

Eftersom slasket utomhus kan dra åt helvete så sprang jag viloveckans kortare långpass i gymmet på löpband istället, med en fantastisk utsikt över simhallen där både make och vänner fortfarande flöt runt och såg proffsiga ut.

Som jag sagt tidigare så har jag egentligen inget emot löpband, men att nöta långpass på ett är att stretcha gränserna. Just idag var det ändå mitt bästa alternativ. Ville inte halka runt utomhus utan fäste i snömisären med min nästan läkta blåsa på tån och dessutom ville jag gärna ha möjlighet att avbryta om det gick åt helvete. Kände mig ändå tvungen att springa. Man kan inte vila sig till bättre löpform.

Resultatet blev blygsamma 13 km med 3 km fartökning i mitten, skavsår under brösten, på ryggen och under högerarmen samt ömma fotsulor till följd av en liten mängd grus som fastnat under innersulorna på mina skor. Inga blåsor att tala om, möjligen antydan till en där leukoplasten glidit undan. Men that's it. Yay, tror jag.