Dubbelseger på Haninge BK

Det är allt en grym liten byracka jag har. Finaste Rekisen! Idag tävlade vi agility på Haninge BK och vann två av tre lopp, en hoppklass och en agilityklass. Hurra för oss!

Dagen började väldigt obehagligt när en tjej i smallklassen råkade krocka med sin hund så att den bröt benet. Jag kan inte ens beskriva hur ont det gjorde i mig när jag hörde hunden skrika förtvivlat av smärta samtidigt som jag såg hur paniken fyllde stackars matte. Jag hade inga problem att sätta mig in i hur jag hade känt mig om det varit jag och Reka, och jag blev väldigt skärrad av det. Så vitt jag förstod så kom hunden i alla fall ganska snabbt under vård och fick skjuts med djurambulansen till närmsta veterinär. Hoppas allt går bra!

Hoppklass 2-A



Inledande loppet var hoppklass, och jag känner mig nöjd med vår insats. Första svängen blev väldigt stor, och det hade kunnat undvikas om jag hade kommit ihåg den gyllene regeln att alltid.titta.på.hunden. Som tur var fanns inga andra lockande hinder eller tunnlar i vägen, och vi vann ändå klassen med knappt två sekunder.

Hoppklass 2-B



Andra klassen var också en hoppklass. Med tjuvstart! Rackarkelpie!

Man ser hur förvånad jag blev av att hon kom kutandes, och det gick förstås åt helvete direkt. Försökte ändå samla ihop oss men lyckas inte särskilt bra med det. Det blev massor av fel i slalom och Reka missade ett hinder på långsidan innan jag gav upp och lät henne rejsa sista målrakan till belöningen. Jag var nog rätt ofokuserad.

Agilityklass 2



Både jag och Reka började bli trötta när sista klassen drog igång. Trots att det inte var så många startande hundar i varje klass så drar det alltid ut på tiden och man blir lätt lite mossig efter ett par timmar utomhus.

Vi laddade ändå upp så gott vi kunde, jag berättade för Reka hur banan såg ut och informerade om att vi skulle lajja jättemycket med leksaken i mål om hon lyssnade noga på mig när jag visade rätt (och mindre noga om jag visade fel). Deal.

Ja, så vann vi den klassen också, med blott en halv sekunds marginal. Ibland är livet härligt!

Idag är det dessutom mors dag, och jag tänker att det allt var en fin present Reka gav mig. Min egen mor har dock fått minimal uppvaktning idag. Ingen skönsång, hissad flagga eller frukost på sängen. Ingen tårta, blommor eller present. Det är förstås under all kritik, men det påverkar inte det faktum att hon är världens bästa mamma. Jag tror det är av henne jag har ärvt ett pannben som dyker upp i krävande situationer men som aldrig kommer på beställning. Det låter negativt men det är jävligt bra. Tack mamma!

En klump i magen

Idag var som igår, fast tvärtom. Simning och löpning.

Träffade fyra tappra medmänniskor - Theresia, Malin, Mårten och Björn - på bryggan vid Hornsbergs strand redan kl. 9 i morse för en simtur i Karlbergs kanal. Termometern visade 11 grader och när jag hoppade i var jag glatt överraskad över hur varmt det kändes. Ja, i alla fall tills jag kom på att jag idag hade på mig min nya, fina, oklippta, swimrundräkt från Head. Ingen bar hud på knän och armar alltså.

Som vanligt tog det ungefär en minut innan det var okej att trycka ner fejan under vattnet. Precis som senast så simmade vi ungefär en kilometer och var i vattnet knappt en halvtimme. Swimrundräkten funkade väldigt bra och jag tycker den sitter lite bättre än den förra modellen.

Åkte hem, bytte om och drog direkt ut på ett långpass. Lyckades hålla tempot jämnt och lugnt, och kroppen kändes fin bortsett från fötterna. Nästa gång dränker jag dem i vaselin. Jag pallar inte det här med blåsor.

Sprang ungefär samtidigt som starten till Stockholm Marathon gick. Jag vet att det var rätt beslut att inte ställa upp, men jag har ändå känt mig fruktansvärt ledsen idag över att inte få visa hur tapper jag är med min cape och mitt svärd. Haft en klump i magen hela dagen, som inte ens simningen kunde rå på.

Oavsett vilken form jag är i så är maran slitsam, men endorfinkicken efteråt är enorm. Det är nog den jag saknar... känslan när man tar emot sin finishertischa, gratulerar sina kompisar på Östermalms IP och äter upp allt i gottepåsen. Känslan av att ha åstadkommit något stort.

Grattis till alla som tog sig i mål i dag! Njut av er fantastiska prestation!

Skogslöpning och bassängpass utan våtdräkt

Idag har jag hunnit med både ett löppass och ett pass i bassängen.

Löpningen var spontan och blev i skogen med Rekis imorse. Det var roligt och vi sprang grönvita terrängspåret i Enebyberg. Det gick inte så fort men det kändes inte som att jag sprang sakta, så då gjorde det inget att inte tempot var superhögt. Jag skuttade över rötter och stenar och jag tog mig upp för backarna utan allt för mycket mjölksyra i benen. Så i det stora hela var det ändå en ganska behaglig runda.

Åkte hem och åt ett snabbt mellanmål innan jag drog vidare till Sollentuna simhall för ett non-våtdräktspass i bassängen. Man kan se på det passet på flera sätt. Är glaset halvtomt eller halvfullt?

Jag simmade inte på några kanonbra tider, det gjorde jag verkligen inte. Men jag simmade lite bättre än vad jag har gjort senaste veckorna och med tanke på att det var ett tufft pass igår så kan man nog säga att jag simmade väldigt mycket bättre än senaste veckorna.

Körde ett av mina gamla pass och det var jätteroligt. Maxade en 50:a på 43 sekunder och en 50:a med fenor på 34 sekunder. Som sagt, inga farter som blåser någon ur stolen, men ändå bättre än vad jag har presterat (utan våtdräkt) den senaste tiden. Glaset är halvfullt. Jag är positiv!

Att simma utan våtdräkt var... tungt. Jag kände mig åbäkig och trög, i alla fall till en början. Sen lossnade det lite mot slutet.

Är nog nyttigt att lägga in såna här träningar mellan våtdräktspassen.

En dålig simmare tjänar mer på våtdräkten

JA! Wonder woman simmar så jäkla bra i sin våtdräkt.

Men Henke, som Theresia så träffande kallade för "alla rubriksättande kvällsjournalisters våta dröm", sa tyvärr ikväll på simträningen att ju sämre simmare man är, desto mer hjälp har man av våtdräkten och desto mer tid kan man spara med den. Doh!

Jag simmar sjukt mycket bättre med våtdräkt än utan. Dubbeldoh. Så min enda förhoppning är att även självförtroendet som våtdräkten ger spelar minst lika stor roll som flytkraften. Annars är jag en usel simmare.

Det var ett roligt och tufft pass idag! Inledde med en lugn stege på 100-200-300-200-100 meter. Och vad kan jag säga. Snittade runt 1:40/100m genom hela serien. Långsammast gick trehundringen på 1:41/100m och snabbast sista hundringen på 1:37/100m. Vad säger du nu då? VROOOOM! Som om det skulle hänt utan våtdräkt.

Sen höjde vi tempot i ytterligare en stege. 25-50-75-100-75-50-25 meter. Fortsatte i bra tempo. Är svinstolt över att jag simmade hundringen, mitt i fartstegen, på 1:34:5. Och över hur jag slutade passet med 4x50 meter där Henke klockade alla på exakt 41 sekunder. Jävligt bra. Jag är jävligt bra.

Förbereder mig på att få en käftsmäll när jag hoppar i bassängen utan våtdräkt imorgon. Är egentligen inte alls sugen på en sån reality check, men jag tror att det är nyttigt så att inte de här överljushastigheterna jag simmat i under veckan stiger mig åt huvudet mer än de redan har gjort.

Diplomering i Stadshuset

Jag har fått mitt diplom, jag har skakat hand med rektorn för KTH och jag har ätit snittar och druckit gratis bubbel i gyllene salen. Min civilingenjörsexamen är nu på riktigt!

Ceremonin var väl något av det tråkigaste i modern tid, men jag ägnade det mesta av eftermiddagen åt att tänka på vilka fantastiska år jag hade på KTH. På alla vänner jag fick. På hur ung jag var och hur mycket fritid jag hade. På Sjöslaget, Nubbedraget och Quarnevalen. Jag tänkte på Absolut kurant, overaller och på hissen i E-huset. På pannkakor, mottagningen och Pellefant. På silvertejp, hattar och ponnies. Det var en fantastisk tid som tyvärr aldrig kommer igen.

Jag tänkte att jag nästan inte minns någonting av mina faktiska studier men att tiden på KTH var en av de värdefullaste i mitt liv och att jag aldrig skulle vilja ha den ogjord.

Jag tänkte på hur stolt och glad jag var över att sitta där i stadshuset med en examen, femton år efter att jag påbörjade min utbildning.

Okej, jag tänkte lite på simning också. Och på att beslutet att inte springa Stockholm marathon på lördag nu är officiellt taget. Så här i efterhand tror jag egentligen att jag bestämde mig för länge sen, eftersom jag mycket hellre vill simma och swimrunna en massa, men vi låtsas att det var idag.

Anyway. Efter diplomutdelningen åkte jag, JG och M&D till Farang och åt middag. God mat. En bra avslutning på en lång men fin dag, där jag fick känna mig stolt och vacker som omväxling. Älskar klänningen. Min faster sydde den 1974 och den är så jävla cool.

Så nära jag kan komma

Jag har haft en rätt så bra jävla dag faktiskt, tackar som frågar!

Rullade ur sängen, svintrött, imorse för att springa korta intervaller. Vägen (och backarna) till Enebybergs IP var tunga och allting kändes jobbigt. Medan jyckestycket väntade bredvid löparbanan sprang jag sedan 8x30 sekunder intervaller, med 30 sekunder ståvila. Ju fler intervaller jag sprang desto piggare blev jag. När jag joggade hem igen var allting fantastiskt och jag var full av energi!

På kvällen började en ny omgång simträning med Medley i Huvudstabadet. Philip, Henke och Hasse på kanten (fast det var mest Fille som var min kapten ikväll). Det var ett schysst pass och jag var ju faktiskt inte vanligt bra idag. Snarare sjukt jävla grym, om jag får säga det själv. Älskar min våtdräkt, jag blir snabb som en mört i den!

Efter insim och test av flytläge körde vi följande huvudserie, med mina fina tider inom parentes för den som bryr sig:

2x200 f1 vila 30 (3.36, 3.40 = snitt 1:48/100m)
4x100 f2 vila 20 (1.39, 1.38, 1.39, 1.40 = snitt 1:39/100m)
8x50 f3 vila 10 (45, 46, 47, 46, 47, 45, 46, 46 = snitt 1:32/100m)

Henke gav mig återigen den finaste komplimangen någon som jag kan få - att jag (nästan) ser ut som en simmare. Vi som inte inledde karriären vid tre års ålder kan ju aldrig kallas simmare på riktigt, men att se ut som en anser jag i alla fall är så nära jag kan komma!

Kände mig nästan som en simmare också. Jag var väldigt pigg och stark idag, genom hela passet. Vi fick avsluta med ett antal 25:or där vi körde 15m max och 10m lugnt. Det var jobbigt men till och med min snabba simning kändes bra ikväll. Baaam! Like a boss!

Nu ska jag bara behålla den här känslan och försöka hitta den i bassängen utan min superhjältevåtdräkt.

Vad är viktigt för mig?

Vårens andra utomhussimning avklarad! Jag, Lindad och Maria hoppade i vid Hornsbergs strand, ivrigt påhejade av Micaela från kanten. Vi simmade in under Essingeleden och vidare in i Karlbergskanalen. Fan vad grymt det var! Broarna vi simmade under är så mäktiga och det kändes precis lika häftigt att ge sig ut på äventyr i vattnet idag som det gjorde på samma plats i höstas.

Termometern visade på knappa tio grader, och det var jävligt kallt att hoppa i. Jag fick en liten kallsup när jag landade i vattnet vilket gjorde att allt kändes mycket jobbigare än vad det egentligen var, eftersom jag inte kunde andas mina lugna, långa andetag som brukar hjälpa. Från det att vi gav oss iväg tog det sedan ganska exakt en minut tills jag kunde simma ordentligt, med näsan under vattnet hela tiden.

Vi simmade i knappt 30 minuter, med regelbundna pauser för att kolla att alla kände sig okej, och vi fick ihop en kilometer på den tiden. Hur grymt som helst! Jag känner mig så otroligt väl förberedd i vattnet inför sommarens och höstens kalla swimrunutmaningar!

Samtidigt längtar jag fruktansvärt mycket efter att återgå till min regelbundna och frekventa simträning i bassängen. Jag saknar att känna utmaningen som nya pass bjöd på, jag saknar att magen gör en liten kullerbytta av nervositet och förväntan inför kommande träning och jag saknar känslan av välbehag i bastun efter tuffa intervaller. Jag är livrädd att den här viljan och motivationen ska försvinna till hösten, och den tid jag kommer försöka lägga i bassängen varje vecka under sommaren vill jag främst använda till att hålla liv i mitt engagemang. Osäker på hur.

Jag är just nu i valet och kvalet om jag ska springa Stockholm Marathon på lördag eller inte. Det skulle bli mitt 5:e i rad och av den anledningen skulle det kännas roligt att jogga runt. Samtidigt betyder det att jag under återhämtningen inte kommer kunna träna ordentligt. Jag kommer att få gå på halvfart på några av simträningarna i Huvudstabadet, jag missar annan värdefull löpträning och jag kanske fortfarande kommer vara lite seg efter maran under Stockholm Swimrun.

Är det värt det?

Stockholm Rumble

Idag prövade jag och Jonas hållbarheten på vårt äktenskap under multisporttävlingen Stockholm Rumble vid Hellasgården.

Under tre timmar så skulle vi samla poäng genom att ta så många som möjligt av 30 kontroller. Beroende av kontrollens karaktär så gav den olika mycket poäng och vi förflyttade oss mellan kontrollerna med MTB. Det fanns "vanliga" kontroller och äventyrskontroller där man skulle klättra, paddla eller gå på slackline.

Vi tog två av äventyrskontrollerna. Jag klippklättrade och Jonas gick på slackline. Utöver det så ledde vi cyklarna i skogen ganska mycket. Kånkade dem genom blåbärsris, upp för berg och runt den värsta lervällingen.

För detta hade vi som sagt tre timmar på oss. Tävlingstiden var kl. 12-15 och för varje minut man var sen tillbaka drogs 100 poäng. Eftersom poängen på kontrollerna låg på mellan 30 och 120 poäng var det inte aktuellt att missa tiden, så vi avslutade med ungefär 15 minuter tillgodo.

Vi var aldrig ens nära skilsmässa! Jonas skötte navigeringen och ett av besluten var förvisso... dåligt... men eftersom det var en olyckshändelse så får man inte bli arg (så brukar i alla fall vi köra). Och överlag gick det väldigt bra och vi hade roligt, så ingen anledning till oro! Det var en härlig och underhållande dag i skogen!

Jag lyckades tappa bort tidtagningspinnen inte mindre än två (2!!!) gånger! En gång innan start och en gång under loppet, någonstans efter första kontrollen. Det var ett mirakel att vi hittade den, annars hade det blivit en väldigt kort tävling för oss...

Det var väl egentligen allt jag hade att säga om det. Förutom att vi inte vann.

PT-pass med felsökning och rekord

Idag var det äntligen dags för mig att få köra ett PT-pass med simfröken Hasse igen. Den här gången i Huvudstabadets 50-metersbassäng. Eftersom jag glömde fota idag så fick det bli ett par bilder från Try triathlon igår, delvis stulna av Johanna. Och en bild som visar en glad nyhet. Håll tillgodo.

Jag ville förstås inte att det skulle gå dåligt idag, men om jag hade haft samma misärkänsla som jag har haft de senaste veckorna på egen hand så hade åtminstone Hasse fått se hur det ser ut då, när allt känns förjävligt. Det är antagligen svårt för honom att förstå situationen om jag visar upp en hygglig simning efter veckor av gnäll om vilken skit allting är.

Och det gick ju tyvärr (?) rätt bra idag. Simfröken inledde med en felsökning men hittade inga direkta brister i tekniken som skulle kunna vara anledningen till min dipp. Men han hade en idé om att jag kanske vill för mycket när jag försöker öka tempot, och att jag då tappar teknik och grepp. Det köper jag. Mina tröskelintervaller har ju gått bra, och där har jag fokuserat på att simma lugnare men mer kraftfullt och distinkt. Kanske tappar den biten när jag kommer upp i fart.

Jag slog i alla fall rekord idag. Förra årets personbästa inom kategorin "50-metersbassäng i våtdräkt", som du kan läsa allt om här, eller kanske ännu hellre här (hurra för utveckling!), förbättrades med exakt 2 sekunder, till 34.4. Yay!

Simmade även en 300-hundring bra (4:51), med ett snitt på 1:37 min/100m. Enligt Garmin var det rätt stor skillnad i tempo mellan första 50:an (1:31 min/100m) och sista (1:42 min/100m), men det må väl vara hänt. Jag är nöjd ändå. Min våtdräkt ger mig superkrafter!!!

Det bästa med passen jag kör för Hasse är att han alltid inspirerar mig. Alltid! Jag får en energiboost och blir superpeppad att kämpa på mer och anstränga mig lite till. Dessutom var det jätteskönt att få bekräftat att jag inte börjat göra något konstigt med tekniken plötsligt.

Fokus framöver kommer förstås att ligga på simning i öppet vatten, men mitt mål är att försöka underhålla bassängsimningen med ett pass i veckan. Längtar redan till hösten, efter att få dra igång igen inomhus med nya utmaningar. Bli bättre, uthålligare och framför allt snabbare. Men först öppet vatten.

Utomhussäsongen förlängdes faktiskt lite glatt igår, när jag och Lindad fick veta att vi har blivit inbjudna att köra Koster Swimrun i början av oktober. Sjukt peppad på det! Ska verkligen bli riktigt roligt att avsluta sommaren/hösten med ännu en rejäl utmaning. Så här skriver de om tävlingen:

"Koster Swimrun är ingen nybörjartävling. Banan kanske inte är så lång (ca 25 km) men den har extremt många växlingar och nästan 30% simning i 11 – 13 gradigt vatten. Simningarna kan vara riktigt rock n roll vid vind och vågor. Vi kommer därför välja lag som kommer klara av banan."

Iiiiihhhhh!!!

Utomhuspremiär av Try Triathlon utan triathlon

Ikväll var det kick off för utomhussäsongen av Try Triathlon på Huvudstabadet. Tanken var att det skulle hållas ett minitriathlon men i sista stund utgick det, och kvar blev simning samt ett par teoretiska stationer om växling och cykling. Kändes lite som en flopp.

Jag tog i alla fall tillfället i akt att öva simning i trängsel med andra. Med våtdräkt, i bassäng. Alltid nyttigt och lite roligt också. Vi fick runda bojar, öva att sikta, snurra runt i kullerbyttor och göra temposkiftningar. Simningen kändes helt okej tills vi kom till det där sistnämnda. Öka tempot.

Det hände inte ett jävla dugg när jag försökte simma snabbare. Jag bara vevade som en vettvilling och tittade på samma kakelplatta på botten hela tiden. Det kändes i alla fall så. Jag. Blir. Så. Frustrerad. Mitt inre vill agera som Kalle Anka när han är rosenrasande. Jag vill slita mitt hår som matadoren i Ferdinand. Jag vill kasta mig raklång på marken som ett barn, gråta och slå nävarna i backen. H-E-L-V-E-T-E!

Men okej. Nu är det som det är. Imorgon är en ny dag. Jag ska försöka att bara släppa den här känslan och fokusera på det som faktiskt gick bra. Och inte glömma att jag trots att det går dåligt tycker att det är roligt. Viktigt!

Sen åt jag gratiskorv och hängde med Harry, Mårten och Maria. Det var trevligt!

Backintervaller i Ursvik

Knappt hade jag hunnit komma hem efter kursen och somna igår förrän klockan ringde och det var dags att gå upp och springa backintervaller med lilla brunbjörnen.

Kände mig ändå rätt fräsch och pigg, och känslan i kroppen när jag joggade iväg var betydligt bättre än i måndags. Valde en ganska flack backe till dagens intervaller. Har tidigare gjort misstaget att välja en för brant första gången, vilket gjort passet pissjobbigt och fått mig att enbart minnas det med ångest, vilket förstås inte främjar motivationen inför nästa pass av samma modell.

Idag var det jobbigt, på flera olika sätt, men jag tar bara med mig positiva känslor från backen. Kändes skitbra faktiskt. 5x45 sekunder, 5x30 sekunder och 5x15 sekunder, det var vad Lindad hade gett mig till idag, och det var ett upplägg som passade mig väldigt bra. Som mentalt svag person så uppskattar jag när den jobbiga delen minskar ju längre jag håller på.

Märk väl - precis tvärtom mot hur det var på simningen igår.

Andra sista gången

Igår var sista gången på träningsgruppen i Vasalund. Eller, andra gången det var sista gången (long story). Om förra avslutningen kan du läsa här. Det har varit en riktigt jävla bra kurs. Eller träningsgrupp. Eller vad du nu vill kalla det. Sjukt bra gäng, kommer sakna alla! Att kursen var 17 gånger totalt, istället för bara 8 var grymt. Det är många som har pratat om att fortsätta till hösten om möjlighet ges, och med samma härliga medsimmare kommer jag nog inte heller banga då.

Förutom att träningen varit bra så har mitt kakliv (har man ett sånt?) fått ett rejält uppsving under kursens gång. Jag har inte varit någon stor kakätare tidigare, men Mårten har vidgat mina vyer. På förra kursavslutningen fick vi äta Best Cookies Ever, och igår bjöds det på Näst Best Cookies Ever. Kakor med twix och chokladfyllning, sjukt goda faktiskt.

Så frågan är, var det raketbränsle i kakorna? Lyckades de få min simning, som du vet hostat och hackat lite senaste tiden, på rätt köl?

Mja... det finns inga vetenskapliga bevis, vare sig för eller emot, men kanske, kanske så lossnade det lite för mig på slutet igår. Det var i alla fall känslan jag hade.

Huvudserien var jävligt jobbig och bestod av:

2x(
10 max/40 löst
20 max/30 löst
30 max/20 löst
40 max/10 löst
50 max)

Start 1:45.

Efter första varvet ville jag ge upp. Jag var så fruktansvärt nära att slita av mig Garmin, slänga den i en närliggande papperskorg tillsammans med badmössa, glasögon och baddräkt, och i vredesmod lämna simhallen. Kände mig värdelös. Klockan visade tider som jag klämt intervaller på 3x(10x50m) tidigare, utan någon monstruös ansträngning. Nu var jag nästan död av betydligt mindre. C-R-A-P!

Men sen, för att göra en lång historia kort, så kändes det som att det vände. Andra omgången var precis lika svinjobbig som den första men jag återhämtade mig bra under den knappa minuten vila jag fick, och jag simmade lite, lite snabbare. Motståndet var mindre. Känslan något bättre. Så nu är jag ändå rätt positiv. Det kanske var första steget mot en vändning?

Som tårta på kakan har jag nu gjort mina 250 startdyk! De två första jag gjorde igår var nog mina bästa hittills. Kändes grymma. Sen gjorde jag fem där glasögonen hamnade runt halsen istället... Högt och lågt.

KIF-projektet

Jag har världens bästa kompis! Lyckliga jag!

Igår började mitt KIF-projekt i löpningen på riktigt. KIF står för Kom i Form. Planen bestod av en till synes enkel löprunda på 6 kilometer i ganska bekväm fart.

När jag vaknade på morgonen var jag taggad för att springa på kvällen. Faktum är att jag gick hela dagen och såg fram emot det. Lite konstigt, jag vet, men så var det. Sen, när det blev skarpt läge och dags att ge mig iväg, då kände jag mig inte alls så jävla motiverad längre. Så är det ofta.

Kom hem senare än planerat, åt sent mellanmål och kände hur jag bara ville slänga mig i soffan och titta på Dr. Snuggles istället för att kubba. Men Reka var glad och pepp, och ville gärna hänga med, så vi lufsade iväg till slut.

Hon skuttade fram på lätta ben. Jag stånkade fram som om jag vägde två ton. Det var så jäkla segt!

Det blev antagligen inte bättre av att jag sprang som en jojo. Så fort jag lyckades ockupera tankarna med annat än att det var jobbigt och långt så sprang jag fortare än enligt plan. Då vaknade jag till och bromsade, men så fort tankarna flög iväg igen så gick det snabbare. Så höll det på. Dessutom var det varmt.

När vi kom hem och pustade ut på trappen kändes det inte alls lika illa längre. Vi fixade ju det där, tillsammans. Hon och jag. Jag och hon. Finaste krabban och bästa sällskapet! Imorgon ska vi springa backe igen, och det kommer i alla fall hon att älska!

PS. Längtar svinmycket efter att simma. Trots misären igår. Det kanske inte gör något att jag simmar sakta, det viktigaste är att jag kan simma överhuvudtaget.

Fiasko och succé!

Kommer du ihåg vecka 11? Det gör jag.

Fördelen med att skriva blogg är att det är lätt att komma ihåg enskilda perioder och händelser. Och det är tyvärr lätt att få bekräftelse på att känslan jag just nu har av att det går stadigt utför med simningen faktiskt stämmer. Från att ha känt mig som Katinka Hosszu under större delen av våren så har plötsligt något hänt. Jag simmar skitsakta. Och jag blir trött av ingenting. Syret räcker inte.

Jag försökte skylla allt av min dåliga mojo på den trevliga utomhusbassängen på Mallorca, men i sanningens namn så började nog förfallet redan innan. Jääfligt frustrerande! Jag som tyckte det var så himla mysigt att få gå runt och känna mig duktig på något som omväxling.

Imorse blev det någon form av fiaskopass i Vasalundshallen. Känslan var faktiskt inte helt olik den jag hade för två år sedan när jag ålade, vevade och plaskade i bassängen utan att förflytta mig nämnvärt framåt. Deppigt är bara förnamnet.

Som avslutning gjorde jag 20 startdyk. Det sker ingen vidare utveckling av dem heller längre, förutom att glasögonen numera sitter kvar nästan jämt och jag är fullständigt orädd. Efter 235 tappra repetitioner så får man väl vara nöjd med det lilla.

Men för att avsluta med något trevligare kan jag berätta om att det har blivit ett rejält uppsving på maten i direktionsmatsalen här på jobbet sedan min mamma blev pansjo för några veckor sedan.

För den som inte förstår vad min mamma har med mitt arbete att göra så kan jag informera om att företaget jag driver huserar i källaren på mina föräldrars hus. Direktionsmatsalen ligger en trappa upp, så att säga i deras privata kök.

Varje dag serveras numera, för en blygsam summa pengar förstås, dagens lunch inkl. mineralvatten. Idag blev det jordgubbar till efterrätt. Jag som redan innan trodde att jag hade kanske världens bästa jobb...

Från botten är enda vägen upp

Nu ska vi snacka löpning.

I den sagan har det som bekant varit ganska många sorgliga kapitel för mig under vintern. Blåsor på fötterna, ryggproblem och avbrutna långpass. Svårighet att springa i uppförsbacke och sånt. Det har varit förjävligt. Tråkigt och jobbigt. Knäckande.

Just nu känner jag mig stressad över hur snabbt Engadin närmar sig, och samtidigt så bortkommen i löpningen att jag inte vet i vilken ände jag ska börja för att komma igång. "Komma igång". Det är alltså så jag ser det.

Så vilken tur att jag har Lindad, lagkamrat och utbildad löpcoach, på en armlängds avstånd! Jag bad helt enkelt om hjälp och hon lovade att ställa upp!

Det första hon ville göra var att skicka ut mig på ett testlopp, 3 km plan mark. Så det sprang jag idag.

Misären. Jävlar. Inte nog med att det var totalblött ute. Jag sprang tre kilometer och ville dö. TRE kilometer! Dö av TRE kilometer!? Med ett snitt på 5:17 min/km. FEMÅSJUTTON! Asså.

Och ännu mer provocerande är det att jag, under rådande omständigheter, är ganska nöjd med den insatsen. Det är bara något i mitt inre som samtidigt vrider sig av obehag, vrålar oförskämdheter och jämför med gamla meriter. Något som inte har fattat att man inte kan vila sig i form eller mysjogga sig snabbare. Idag var nog första gången jag sprang snabbare än behagligt tempo på minst ett halvår. Dessutom kände jag mig tjock, osmidig och tung.

Men det är nu det vänder! Från botten är enda vägen upp! Jag vet att jag har kondition och uthållighet, nu måste jag bara, med Lindas hjälp, fläta ihop det med löpningen. Jag är positiv!

Om allt känns okej kommer jag att ge Stockholm marathon en chans. Tack vare jag tror det var Nerrikes Allehanda, så vet jag nu hur jag ska toppa formen inför loppet. 610x400 meter med lika lång joggvila, det skulle väl motsvara ett intervallpass till Göteborg va?

Omöjlig kärlek eller bara en svår period?

Trots min mycket späda ålder har jag vid det här laget hunnit lägga av med landsvägscykling ganska många gånger. Man kan säga att jag vill lägga av varje gång jag sätter mig på cykeln.

Men hur det nu kom sig så blev jag i alla fall meddragen på en tur idag, tillsammans med Jonas, Lim, Cyklosaphir och Martin. Har haft en lugn vecka och ville röra lite på mig, och Martin sålde in turen så himla lockande, med löften om lugnt tempo, solsken och fika i Vaxholm. Och jag har ju en fin cykeljacka och tänkte att det skulle vara kul att testa Chrille efter att ha hojat hyrcykel på Mallis.

Allting flöt på bra tills vi närmade oss Vaxholm. Då gick Jontans växlar paj, så han kunde bara köra på två av dem. En lätt och en tung. Själv hade jag ju avbrutit direkt om något sånt hänt, men han lossade vara växelsnörena och buntbandade fast dem på cykeln. Sen körde vi vidare. Tuff krabat, min make.

Det var mycket folk i Vaxholm och efter att ha konstaterat att det var extremt lång kö till fikat på Hembygdsgården så satte vi oss på något ställe vid hamnen istället och intog lunch. Själv åt jag en kycklingsallad som var god. Det var bacon på, och brödkrutonger!

När vi sedan skulle cykla iväg hemåt så protesterade mitt vänstra knä direkt! Platt mark på lätta växlar gick okej men vid minsta motlut så gjorde det riktigt ont, och jag kunde inte trampa ordentligt med vänsterbenet. Hade inga problem på vägen dit alls, men uppenbarligen var det något som inte var bra, och knät måste ha stelnat till under lunchen.

Provade att cykla på en stund till, och jag och Jontan släppte de andra för att köra raka spåret hem, medan de tog samma väg som vi kom, över Bogesund.

Jag hatar att avbryta träningar. Det har varit så sjukt mycket sånt under det här året. Jag ville köra hem, men i valet mellan att vara tjurskallig för sakens skull och riskera att skada något inför Engadin så var beslutet ändå ganska lätt. Knät kändes inte bra och att fortsätta var en dålig idé.

Vi hade tur och lyckades vinka in en taxi på vägen, och chauffören var ytterst sympatisk och hjälpsam, även när han knölade in våra cyklar i bagaget och tryckte igen luckan med ett skreek och ett plåånck. Han var i alla fall lika oförsiktig om bilen som om cyklarna, så det kändes fair.

Nu behöver du inte vara orolig för mig. När jag inte cyklar så känns knät inte alls, och eftersom jag ändå har lagt av med cykling för gott så innebär det här inte något problem. Men OM jag ändå skulle vilja återuppta min karriär så måste nog jag och Chrille gå på familjerådgivning, aka bikefit, först så att vi blir kompatibla. Vårt förhållande knakar just nu rätt kraftigt i fogarna.

Debut i klass 2

Det är mycket tävlande nu. Idrott och agility. Man skulle kunna tro att jag tycker om det. Och det gör jag, i alla fall när det handlar om att tävla med Reka. Det är skönt att ha bästa vännen som lagkompis och på tävling utmärker hon sig alltid lite extra. Inte nödvändigtvis på banan, men alltid runtomkring. Fantastisk hund! Så snäll, lugn, stabil och lydig! Framför allt älskar Krabban agility, och hennes glädje är min!

Idag gjorde vi debut i klass 2 på Märsta-Sigtuna BK, och jag ger oss 6 av 10 tootsies i betyg.

Agilityklassen gick först, och den slutade med 5 fel på slalom. Reka har börjat med en ny, inte så bra grej - att gå ur slalom med två portar kvar. Men bara första gången. När vi har kört ett helt slalom igen så brukar det funka sedan. Jäkla otur när det inte finns framhoppning med slalom...

Annars hade vi några stolpe in men i det stora hela ser jag det som en lyckad klass 2-premiär! Vi slutade på 4 plats av 26 ekipage. Endast en hund blev felfri.

Nästa lopp var hoppklass och jag hade startnummer 3. Det var tur att det inte fanns någon som kunde filma det spektaklet. Jag blev av någon anledning väldigt okoncentrerad och handlade ännu otydligare än i första loppet. Fulagility! Trodde att vi ändå lyckades nolla men någonstans i förvirringen så fick hon tydligen fel för en vägran. Nåja, det var så uselt så vi hade inte förtjänat någon pinne ens om vi hade fått en.

Sen var vi visserligen anmälda till en hoppklass till idag, men jag orkade inte vänta två timmar på att den skulle dra igång. Det är inte alls lika roligt att tävla när man inte har sällskap av massa kompisar. Kelpie-Linda och hennes kille var förbi en stund idag, men i övrigt var det många ensamma timmars väntan. Dessutom är jag inte på topp. Igår vilade jag nästan hela dagen för att jag inte orkade göra någonting, och ändå sov jag tio timmar i natt. Känns som en lätt förkylning, och jag hoppas den går över snart.

Reka verkade också känna sig ganska klar med tävlandet idag. När jag var på Mallis så blev det lite mindre fysträning än vanligt för hennes del, och dessutom råkade hon få lite för mycket mat, så hon ser ut som en köttbulle. Hon är ju alltid lite tjock, men just nu är det värre än vanligt. Så vi nöjde oss där, ville inte slita för hårt på chokladbollen.

Nu har vi två veckor till nästa tävling och tills dess ska vi nöta slalom och tunnelingångar. Bland annat. Och tappa vikt.

Like a girl - utomhuspremiär i Brunnsviken

YES! Imorse var det äntligen dags för utomhuspremiär i vattnet för mig! Ja, om man inte räknar Mallis då förstås. Teamade upp med järngänget - Maria, Theresia, Lindad och Malin - nedanför Kafé Sjöstugan vid Brunnsviken för ett morgonbad. Termometern visade på friska 10 grader i vattnet, och trots att jag simmat i 8-gradigt vatten i höstas så kändes det lite nervöst.

I slutet av maj förra året var första gången sen jag var barn som jag handlöst kastade mig ner i en sjö. Alltså utan att klättra på stege, hasa eller vada ut. Men trots att det var årspremiär idag, och trots att jag var osäker på hur det nu var det kändes att chocka kroppen med iskallt vatten, så imponerade jag på mig själv genom att hoppa i helt utan tvekan. Jag är så jävla stenhård!

Jag hade på mig min klippta simrundräkt från Head, merinounderkläder, löparskor, neoprenvantar - och huva. I höstas var det hel dräkt och sockor också, så det här var lite mer hardcore.

Det var för..b..ANNAT kallt. Att säga annat vore att ljuga. Men jag fokuserade på att andas lugnt och slappna av i kroppen. Det tror jag är nyckeln. Börjar man spänna sig eller andas forcerat så går det åt helvete. Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen, det är en känd gammal slagdänga.

Vi simmade iväg till en liten brygga, bara en liten bit från där vi hoppat i. Jag hade inte vunnit något stilpris den sträckan, det är ett som är säkert. Ansiktet var lika mycket ovanför ytan som det var under, och att tretaktsandas var bara att glömma, eftersom det innebar för lång tid under vattnet för fejset. Men sen, när vi nått bryggan och kollat att alla var okej, då var jag verkligen okej. Det var fortfarande kallt, men på vägen tillbaka kunde jag simma som vanligt och resten av tiden i vattnet var det... kanske inte skönt... men i alla fall fullständigt hanterbart.

På Island sägs det tydligen att man ska vara i blöt lika många minuter som det är grader i vattnet. Det har min isländska vän Linda berättat. Så blev det idag. 10 grader i vattnet, 10 minuter simning. Det räckte gott för mig, och jag klev upp full av nytt självförtroende inför de kalla simningarna under Engadin swimrun. Jag hade kunnat fortsätta, men hade inte vunnit något på det just då.

Som vanligt avslutade vi med bullar och varm dryck, och nu hade även Mårten anslutit. Inte för att bada (det var något om tvättstugan, Göteborg, ehh vahettere osv...) utan för att få umgås och fika med oss nytvagade hjältinnor. Gott så, men nästa gång hoppas jag vi blir ännu fler simmare!

Rock n roll (?) i Mörbybadet

Det här med hårdrockskvällen i Mörbybadet... Eller rock n roll crawlet som de kallade det...

Med huvudet under vattenytan hörde jag visserligen inte så mycket av musiken, men jag har ikväll pausat till toner av bland annat Nanne Grönvall, Jill Johnsson och Malena Ernman. Kända hårdingar! Väldigt klämkäckt. Det låg närmare att hands att dansa bugg på kanten än att head banga.

Dessutom var det givetvis bröstsimmare i bassängen. Med den icke existerande marknadsföringen inför kvällen så fanns det förstås plats ändå, men jag kan tycka det är lite synd när bröstsimmare får egna banor på en frisimskväll, medan de som crawlar får dela bana. Ingen vill ju riskera en fot i nyllet i onödan. Dessutom, om någon crawlar på kandelabersimmet blir det ett jävla liv, men tvärtom var tydligen okej.

Nåja, det störde inte mig i alla fall, mer än rent principiellt. Jag hade roligt på banan jag delade med Linda, Maria och Theresia. Vi körde ett lätt pass med fokus på att hitta grepp och drag, och det var som sagt gott om plats i vattnet. Som omväxling kände jag heller inte att jag var i bassängen på nåder. Nej, det var faktiskt en kväll för oss!

Sen tränade jag vidare på mina startdyk. Provade track start idag och det kändes lite vingligt först, men sen gick det bra.

Man kan inte kalla den här kvällen för en succé, i alla fall inte i musikalisk bemärkelse, och det är jäkligt synd. Men jag uppskattar i alla fall de trevande försöken att göra något för oss frisimmare som i vanliga fall alltid får väldigt lite utrymme. Bara principen att bassängen är paxad för frisim är grymt, oavsett musiken i kulisserna. Det är ett steg i rätt riktning, så tummen upp för Mörbybadet som gjorde ett tappert försök att prova något nytt! Alla är vi barn i början. På't igen ba! Heja heja!

Perfekt simskolepass och SKANDAL!

Den här veckan försöker jag ta det lite lugnt med träningen för att återhämta mig efter loppet, och därför blev jag riktigt glad och lättad när Philip presenterade kvällens pass på simträningen. Flytövningar, teknik och frånskjut. Tack för det! Perfekt just idag, trist annars.

Maria noterade att framför allt min vänstra arm kom ut lite långt och var lite spänd i återföringen idag, och det är antagligen en effekt av att jag är lite stel och trött i axlar och skulderblad. Rotationen och andningen är svårare åt vänster. Hoppas det löser sig med lite mer vila.

Imorgon blir det dock simning igen. Rock n roll-crawl i Mörbybadet. Det här var något som jag och Theresia försökte tjata fram för en tid sedan, och vi fick höra då att det skulle bli av, men inte när.

Av en slump fick jag idag veta att det blir imorgon. Imorgon!!! Har varken hört eller sett någon reklam om det här, och det enda som verkar finnas är en liten notis på Mörbybadets webbplats. Där som man hänger lite då och då... Eller inte.

Som tur är så kan jag simma imorgon, men det är SKANDAL att inte hela internet är tapetserat med information om den här fantastiska aktiviteten. Hur ska folk annars veta?

Men alltså, hårdrockskväll i Mörbybadet imorgon onsdag kl. 18:30-21:30. Endast frisim är tillåtet! Kom dit och visa att vi, precis som de bröstsimmande motionärerna, vill ha musikaftnar där bara ett visst simsätt är tillåtet!

Fler reflektioner kring loppet

Nu har det gått ett par dagar sedan loppet och jag har landat, både mentalt och rent fysiskt. Jag är alltså hemma igen.

Jag är sliten efter tävlingen. Värst är det i nacken och axlarna. Jag kände redan under simningen att det området tog stryk av att jag bara andades åt höger, men jag ville göra en bra insats och tänkte att jag får deala med konsekvenserna senare. Typ nu. Idag var jag på massage och jag hoppas att det hjälpte lite.

Men oavsett smärtan så var det värt det, för jag är så jävla nöjd med min prestation i vattnet. Inte nog med att jag höll ett bra tempo, det var också på den längsta sträcka jag någonsin har simmat i ett sträck. Och jag simmade bra trots att simträningen har känts så genomusel under tiden på Mallis.

Förresten kan man nog inte skylla nackontet bara på simningen. Cyklingen hade sin del i det också.

Cykelbilden ovan tycker jag är härlig. Den illustrerar precis känslan jag hade i 90 km. Min inställning till hojandet var kanske inte den bästa veckorna innan, men på loppet gjorde jag helt om och attackerade utmaningen med ett leende. Sjöng och skrattade. Pratade med bergen. Lite som en galning. Jag tittade mig omkring, särskilt upp för berget eftersom jag missade utsikten förra gången, och försökte verkligen ta in det otroligt häftiga i att cykla genom små pittoreska byar där trafiken var helt avstängd. Och på de där stora, breda och bilfria vägarna som jag nämnde tidigare.

Jag blev trots det inte peppad att cykla mer, men däremot blev jag riktigt sugen på att komma igång med löpträningen ordentligt nu. Kanske mest för att det finns så mycket förbättringspotential där, men också för att jag har känt mig ganska mycket ur form under vintern när jag inte har kunnat springa som jag velat, och det har grusat självförtroendet. Efter i lördags vet jag att jag inte är helt otränad, och plötsligt känns allt mycket roligare igen.

Ironman Mallorca 70.3

Jaaaa! Jag är så in i helvete grym! Det gick riktigt bra för mig idag.

Jag hade inga direkta tidsmål för tävlingen, inga ambitioner att göra något häpnadsväckande. Det enda jag gärna ville var att simma bra. Så det började jag med!

Starten gick från stranden så att man fick springa ut i vattnet och efter tips från Roger ("ställ dig längre fram än du tror i starten") så placerade jag mig nästan längst fram. Bra drag! Det var lite stökigt i början men större delen av de 1.9 kilometerna hade jag fritt vatten omkring mig. Försökte hålla ett bekvämt men stabilt tempo. Typ f2+.

Slutade på tiden 33:29, vilket motsvarar 1:45/100m. Så bra! I min åldersgrupp kom jag på plats 20/123 och bland damerna totalt plats 124/706. Inte så jävla illa va?

Tog det lugnt på växlingen till cykel och trampade sedan iväg med gott mod. Efter 20 kilometer kom den beryktade backen som jag provkörde förra söndagen med pipande andning, tårar och panikattacker. Hade bestämt mig för att köra 2 km i taget idag, äta något, sträcka på benen och sedan fortsätta uppåt en bit till. Så blev det icke. Jag tog hela backen och stannade först på toppen. Kändes så jävla awesome!

På vägen hem fick jag feeling av hur fint allting var och att de verkade ha stängt av hela Mallorca för att vi skulle kunna få köra 90 km cykling. Banan gick på motorvägsbreda asfalterade vägar utan bilar. Det var faktiskt helt grymt!

Med ungefär 1.5 mil kvar fick jag syn på Lim, som kört om mig långt tidigare, och i en kurva tog jag chansen att köra om och psyka henne lite med de vänliga orden -"nu får du öka tempot, kompis!". Tyckte jag var jättekul. Inte Lim. Så hon låg bakom mig sen och bidade sin tid, och på sista rakan mot växlingen drog hon om mig och det blev en spurtstrid. Eftersom jag är ödmjuk berättar jag inte hur den slutade. Eller jo förresten. Jag vann, men Lim var snabbare i loppet totalt, så jag tror det blev 1-1.

Jag var ganska säker på att min cykling skulle ta 4.5-5 timmar, men jag kom i mål på 3:36, med ett snitt på 24.96 km/h. Även det hur jävla bra som helst. Dessutom var jag glad hela tiden.

Minst roligt var det att springa 21.1 km. Det var sjukt jobbigt. Temperaturen låg på 30-35 grader i solen och banan bjöd på långa, långa raksträckor utan skugga. Jag försökte hålla nere tempot och bara fokusera på att röra mig framåt, hela tiden. Sprang mellan vätskestationerna och gick vid dem, drack vatten, hällde kallt vatten över mig och försökte äta banan, vilket var det enda jag lyckades få i mig.

Tittade aldrig på tempot utan försökte bara hålla mig joggandes. Kom i mål på 2:24 och var först lite missnöjd med det. Men inte längre. Det var faktiskt väldigt bra sprunget, jag höll jämnare och bättre tempo än jag trodde under större delen av loppet. Det var bara sista varvet som var riktigt, riktigt tungt, men då hägrade målet och att äntligen få svänga höger in på målrakan var fantastiskt!

Min totaltid i loppet blev 6:49:39 och jag är som sagt supernöjd! Det här var det jobbigaste jag har gjort. Någonsin. Det vill jag aldrig göra igen. Gärna triathlon, men inte så här långt.

Det drar ihop sig

Väldigt länge har det här loppet, som ju "inte går förrän i maj", känts väldigt avlägset. Till och med första tiden här på Mallis kändes det avlägset. Nu känns det jävlarimig inte alls så längre. Plötsligt händer det!



Igår var jag, Anna och Sofia iväg och hämtade våra nummerlappar, kollade in expot, identifierade målet och handlade brandade prylar i Ironmanshoppen. Jag fick med mig en keps att ha under loppet och en larvig skärm. Gissar att jag även kommer köpa en t-shirt eftersom den har mitt namn tryckt på sig, vilket man ser om man använder lupp. Ironmancirkusens marknadsavdelning måste vara den skarpaste i världen.



Simmade en stund på eftermiddagen och gjorde 25 dyk, bara för att röra lite på mig, innan det var infomöte där vi fick chansen att ställa frågor till erfarna triathleter i gruppen. Det var givande!

På kvällen åkte vi, som i jag, JG, Lim, Roger Ström - min dröm och Anna Trisaphir, in till Alcudia, drack cava, tittade på de som provsimmade banan och åt middag.



Idag har jag packat mina växlingspåsar och försöker att inte freaka ur av oro över att ha glömt något, samtidigt som jag njuter av sista minuterna vid hotellets underbara pool. Ganska snart ska jag åka och checka in cykeln, gå på race briefing, dricka mer vatten och fortsätta försöka andas med magen. Sen måste väskan packas för hemfärden, så jag slipper det efter loppet.

Starten går imorgon bitti kl. 08:05, jag har startnummer 308, och vill du följa mig under dagen kan du antagligen göra det på ironman.com. Annars räcker det om du skickar glada tankar till mig.

Stig Helmer has made his first par

Idag har jag cyklat mitt snabbaste någonsin. Vroom! 2.3 mil med en snitthastighet på precis över 30 km/h. Hallå liksom, hur jävla fort är inte det? Det trodde man aldrig!

Cyklade en väldigt platt runda via Can Picafort till Sa Pobla och vassvägen tillbaka hem.

Det var riktigt glädjande att känna att de två dagarna vid poolen har gjort sitt jobb, och att det fanns massor av energi i kroppen idag. Följde upp cyklingen med 2 km löpning och även om det var jobbigt så kändes det i det stora hela bra. Hade fin fart på benen. På lördag ska jag tänka på att hålla ner tempot, även fast löpningen kommer kännas hopplöst långsam efter cyklingen.

Har även hunnit med att simma en kilometer i öppet vatten med Anna Simsaphir. Vi gick upp tidigt för att fånga havet när det är som lugnast, eftersom det oftast ser ut som på bilden ovan på mornarna, men just i morse var det massa stök och vågor.

Inte nog med det så gick min badmössa sönder när jag skulle ta på mig den nere på stranden. Att simma utan kläder på huvudet gick dock bra och jag blev inte heller sjösjuk. Däremot var det jävligt jobbigt med saltvattnet, precis som senast jag morgonsimmade. Tror jag behöver frukost innan för att det ska funka för mig.

Innan jag trillade ihop vid poolen hann jag med att bli lagad (aka plågad, med kärlek) av naprapat-Patricia också. Lite vänster knä, lite vänster armbåge och som bonus avslutade hon med att tortera vänster bröstmuskel. Visste inte att jag hade ont där men den var typ den spändaste och ledsnaste hon känt. Härligt.

Allting känns bättre inför tävlingen nu. Jag är pigg, kroppen känns pigg och jag har börjat lägga upp en mental plan för hur jag ska ta mig igenom cyklingen. Min absolut viktigaste game plan blir att försöka ha roligt i alla lägen och i vid de tillfällen när det inte går så ska jag försöka lura mig själv att jag ändå har roligt. Och tänka på något trevligt.

Hade jag varit Fredrik Backman hade jag tänkt på ost.

Huvudet före

Sen några dagar tillbaka så har jag lagt av med bassängsimning. Jo, men det var lika bra eftersom jag är en sopa och allting har gått så jävla uselt. Känns helt meningslöst att fortsätta.

Det innebär inte att jag har slutat försöka lära mig att startdyka. Det är två helt olika saker. Yes box.

Idag dök jag 50 gånger. Det är helt vansinnigt, men jag gillar det bisarra i den här utmaningen, att göra 250 dyk innan slutet på maj, och se vad som händer. Sedan jag kom ner till Mallis har jag gjort 125 startdyk och jag kan meddela att jag känner mig ganska lugn över det här med att handlöst kasta mig i vattnet med huvudet före nu. Det här inlägget känns väldigt avlägset.

Jag lärde mig två saker under mina 50 dyk idag:

1. Det gör ont att få magplask
2. Det händer knasiga grejer om man inte sträcker fram och låser händerna ordentligt

Det finns för övrigt många goda viljor här. Som vill hjälpa och komma med tips och goda råd om vad jag borde och inte borde göra. Jag är ju ett litet jippo när jag hoppar i och ur som en jojo, och det verkar engagera människor.

En sak jag tog till mig var att börja stå i startpositionen istället för upprätt. Det förändrade känslan en aning, så det var nog bra. Annars är den mest populära uppmaningen att jag borde köra track start, dvs med ena foten bak, istället. Men allt har sin tid, och jag kommer såklart testa det också.

Jag vet inte om själva tekniken i dyket har förändras särskilt mycket sen jag började, förutom att jag känner mig mycket tryggare. Filmen visar tre av dagens dyk som ser ganska lika varandra ut, och de skiljer sig inte nämnvärt från mina allra första dyk heller. Jag ser var förbättringspotentialen finns, men inte hur jag ska kunna nå dit.

Annars har jag bara vilat idag. Och yogat.

Välbehövlig vila

Jag hade en fantastisk start på dagen idag. Gick en promenad längs stranden och satt en stund ute på piren med mina egna tankar. Det var så himla skönt. Det händer så mycket här hela tiden och man umgås med folk 24-7. Det blir påfrestande, trots att det är trevliga människor. Den lilla stunden jag hade för mig själv vid havet gjorde mig gott.

Sen låg jag utslängd vid poolen fram till eftermiddagen då jag var med på en cykelmekarkurs för newbies. Fick en repetition på hur man byter slang vid punka och sånt, vilket förstås är väldigt nyttigt om man tänker ägna sig åt cykling. Tänker man inte det så är det antagligen bra att kunna ändå, ifall man någon gång behöver hjälpa en vän i nöd.

Heja mig!

Jag vet inte hur jag ska säga det här. Kanske genom att börja citera mig själv, från Instagram:

"Okej. Jag är på ett jävla berg nånstans. Kom hit på cykeljäveln. Tänker fan inte cykla hem. Tänker fan inte cykla nån jävla tävling på lördag. Tänker fan aldrig cykla mer. PS. Älskar min man Jonas som tar hand om mig i denna svåra stund. ❤️"

Idag var vi ett gäng som drog iväg för att provcykla banan för tävlingen på lördag. När jag kommunicerade ovanstående meddelande via Insta hade jag precis tagit mig upp till toppen på Coll de sa Batalla, via en 7.8 km lång backe på 381 höjdmeter, räknat från informationsskylten i botten till toppen. Stigningen började dock redan tidigare, så totalt blev det 550 höjdmeter.

Redan innan backen ens börjat på riktigt var jag tvungen att släppa gruppen. Bara det var mentalt knäckande. När jag började gneta mig upp för backen och försökte ta djupa andetag för att syresätta de stackars trötta benen så kom det inte så mycket luft. Det var mest ett pipande ljud. Ju längre jag trampade och ju mer jag försökte andas desto värre blev det.

Till slut tvångsstannade Jonas mig och då freakade jag ur fullständigt över bristen på luft. Försökte öppna upp bröstet trots att allt jag ville var att stå dubbelvikt över cykeln och jag gjorde mitt bästa för att slappna av och ta lugna andetag. Det gick tyvärr inget vidare och svetten blandades med tårar av panik. Det tog flera minuter innan jag kunde andas i närheten av normalt.

Och så där höll det på, upp till toppen. Vi körde någon eller några kilometer, sen stannade vi och gjorde om ovanstående process. Andnöd och panik. Det är kul att cykla. Serpentinvägen ner från toppen var i alla fall otroligt vacker. Vägen upp minns jag inget av, men antagligen var den också fin.

Nu startar projekt "Rädda Joppe Sofia, död eller levande!

Jag tolkar dagens katastrof som att jag behöver vila. Så imorgon gör jag ingenting. På tisdag gör jag eventuellt lite. Hela den här veckan får bli lugn och om jag kan släppa dagens skräcktur så kanske jag startar på lördag. Just nu är jag så sjukt opeppad. Cyklingen går åt helvete. Simningen går uselt (fast under teknikpasset i poolen i morse så var jag faktiskt inte misärdålig) och någon löpning existerar knappt. Heja mig!

Ps. Saknar Reka. I såna här stunder är hon guld värd, det inser jag nu.

Talaia d'Alcudia

Jag har bestigit berg idag. I stekande solsken vandrade vi upp på drygt 450 meter höga Talaia d'Alcudia. Sen gick vi ner på andra sidan berget, till en extremt svåråtkomlig och hemlig liten vik med en strand - Platja des Coll Baix. Det är den stranden som syns längst ner på den undre bilden.

Gick man fel väg kunde man ramla ner för ett stup och dö. Gick man rätt väg var man ändå tvungen att klättra över stora farliga stenblock där man också riskerade att dö. Sen kom belöningen i form av svalka i friskt och klart vatten. Vi såg en bläckfisk.

Åt ett par medhavda mackor, chillade och badade en stund, och sen gick vi hemåt. Jag och JG valde att gå med gänget som tog ett extra berg på vägen hem - Puig d'en Vauma, ungefär hälften så högt som det första men dubbelt så varmt. Att jag överlevde dagen utan att bränna mig var en stor bedrift. Totalt var vi ute i ungefär sex timmar.

Från Alcudia tog vi bussen hem och kvällen avslutades med en vansinnigt högljudd, men väldigt trevlig, festmiddag.

2.5 sekunder/25 meter

Jag blir så jävla less. Skitpool. Skitsofia. Skitsimning. Ja, jag ser glad ut på bilden, men det är endast för att det blir trevligare på bloggen. På insidan skriker jag i frustration.

Eftersom passet med 50:or i fart 4 går åt helvete varje gång så har simfröken gett mig en ny huvudserie att köra. Kortare distans. Jag är ju uppenbarligen för talanglös för att simma så långt som 50 meter i rätt fart. Så idag simmade jag 8x25, 6x25 och 4x25 meter med starttid 35, 45 och 60 sekunder och målet att pricka 22.5, 20 och 18.5 sekunder.

Men det gick ju fan inte. Talanglös var ordet sa Bull. Allting tog 2-2.5 sekunder längre tid per längd än det vanligtvis gör. Precis som förra gången. På tvåhundringar, hundringar och 25:or. Skitpool. Skitsofia. Skitsimning. Jävla allt.

Sen dök jag 30 gånger. Det gick inte alldeles dåligt hela tiden. Fick vatten i glasögonen de första tio, men sista tio behövde jag å andra sidan inte korrigera dem alls när jag kom upp ut vattnet. Fokuserade på att hålla in hakan och sträcka på benen, men om det såg bättre ut än tidigare vet jag inte eftersom jag varken hade ögon eller mobil på kanten. Kändes rätt hyfsat i alla fall.

Kanske därför jag trots allt kunde uppbringa ett leende till selfien.