Det var svårt att komma iväg på långpass imorse. Känslan av att stå inför ett pass på 25 km är ungefär som att befinna sig vid foten av Mount Blanc - Sveriges högsta berg (näj, näj, näj) och veta att man ska upp till toppen.
Fokuserade på hur jätteroligt (!) det skulle bli att springa en ny runda, och kom äntligen iväg.
Som grädde på moset strulade mobilen omedelbart och tappade batteri i en farlig fart - gick från fulladdad till 48% på tio minuter. Långpass ensam, utan musik? Never in my life. Stängde av allt utom Spotify och räddade situationen.
Min nya runda gick runt Edsviken, men i en större lov än vanligt. Hade mappat upp rundan på hitta.se innan, så att jag skulle få ihop min planerade distans. Det finns inget värre än att behöva lägga till en extra knix när man tror att man är på väg hem.
Denna exotiskt vackra, icke sjönära, runda bestod av väldigt mycket asfalt, stora vägar och betong, förutom en minimal sträcka då jag passerade Ursvik och sprang en bit på extremen. Men motorvägar har också sin charm... typ.
Det gick faktiskt oväntat bra idag. Jag hade några rejäla dippar, men då sänkte jag tempot, alternativt promenerade, en bit och stoppade i mig mer energi. Drack vatten. Och sen skubbade jag vidare.
Tyvärr var jag, trots mina förberedelser, ändå tvungen att lägga till en extra omväg på slutet, men det gjorde att jag skrapade ihop 26 stolta kilometer. Detta i ett ovanligt högt medeltempo, med låg snittpuls men tyvärr även med låg kadens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar