Semester på Gotska sandön

Det enkla semesterlivet beskrivs nog bäst i bilder, så det är så det får bli. Många bilder.

I fredags tog jag, Jontan, Tina och Björn båten från Nynäshamn till Gotska sandön. En skumpig färd på 3,5 timmar som jag överlevde med hjälp av piller, socker och fokus på horisonten.

Vi hade valt att leva lyxliv på ön, och bokat en stuga med dusch, toa och kök. Litet men funktionellt. Och väldigt varmt.

Det första vi gjorde när vi kom fram, förutom att äta lunch, var att promenera ner till Bredsandsudde. Jag har aldrig varit i Skagen, men jag tänker mig att det är same same. Sand. Mycket sand.

Njöt av solen, lekte i vattnet. Varmt och behagligt, säkert 22-23 grader.

Semesterhår och tjurnacke!

Älskar den här bilden. Fipplande fingrar, spända tår. Finurligt smajl. Så mycket som händer. Styrka och osäkerhet på samma gång. Så mycket jag.

Andra dagen begav vi oss ut på vandring på ön. En decimerad styrka gick via höga åsen till Sälgömman och tittade på... just det. Sälar. Och så satte jag en myras liv på mitt samvete för att vi skulle få se ett myrlejon in action.

Lunchen serverades på stranden, en klassisk korv i tunnbrödsrulle.

På hemvägen hoppade jag i och simmade 3 km längs stranden. Stökiga vågor och motvind gjorde det besvärligt, men jag var stark och lekte att jag var ett jättefartyg som skar genom vågorna.

Efter middagen gick vi ner på stranden, åt jordgubbar med vispgrädde, drack bubbel och tittade på solnedgången.

Tredje dagen promenerade vi till Hamnudden och tittade på Gamla gården. Slirade dit längs stranden och gick genom skogen hem. Regnet hängde i luften men under eftermiddagen sprack det upp.

Passade på att snöra på mig löparskorna innan middagen och springa ner till stranden. Joggade ut på Bredsandsudde och gjorde löpskolningsövningar, tränade bålstyrka och avslutade med ett dopp i havet. Ett av mina finaste pass någonsin. Kort men effektivt i oslagbar miljö.

Sista dagen var vi tvungna att lämna stugan kl. 12 men båten gick inte förrän 17:30 så vi hade gott om tid att tillbringa på stranden innan vi gick och lagade en tidig middag i det allmänna köket på campingplatsen.

Även hemresan gick lugnt till. Åt ett sjösjukepiller för att vara på den säkra sidan, men det var knappt så det hade behövts.

Sammantaget en väldigt fin och avkopplande semester, och trots att vi gick ungefär fyra mil så hann vi även ligga på stranden, äta kakor och dricka massor av vin.

På dinosauriernas tid

Fredag morgon. Frukost på Gateau och sedan en repa runt Brunnsviken. Första långpasset sedan dinosauriernas tid. Sedan den 5 juni. Då var det succépasset på Gotland där jag var starkare än på länge.

Löpningen runt sjön gick både bra och dåligt. Bad Garmin hålla tiden till 5:45-6:00 min/km, eftersom det var där Sommarkatten tidigare sa att jag borde hålla mig. Min bild av mitt långpasstempo är fortfarande någon helt annan, men jag lubbade iväg i alla fall och upptäckte snart att utmaningen, åtminstone till en början, snarare var att hålla nere farten.

På slutet blev det  mycket svårare, speciellt i alla jobbiga backar hem, men jag gjorde vad jag kunde och vilade när jag behövde. Märktes att jag är ovan vid långpass. Trött i rumpan blev jag också.

Dusch och allmänt slow mo-mode gjorde att det tog lång tid innan vi kom iväg på lunch, och när jag, ashungrig och nästan yr i huvudet, skulle gå in på sushihaket slog jag tån i en metallgrunka så blodvite uppstod. Sånt här får aldrig hända och ännu mindre när jag är hungrig! Livet tog slut, där och då. Som tur var kom det tillbaka när jag ätit upp min lax.

Sen drog jag, Jontan och Reka till Högbo Bruk. Jag har freakat en del de senaste veckorna på avsaknaden av semester, och det här blev åtminstone ett skönt litet avbrott i vardagen.

Vi valde att ta med cyklarna eftersom det finns jättefina mtb-spår i Högbo. Efter fikat körde vi två av dem - Maja 4,9 km och Tompa 3,7 km. Reka var med och hade the time of her life. Hon gillar verkligen mountainbiking. Jag är lite mer tveksam, och igår hade jag ont i foten redan från start, pga trasig tå i trång sko.

Första spåret, Maja, började snällt och platt, men ganska snart blev det stökigt. Ingenting fungerade för mig (har ju inte kört sen dinosauriernas tid), jag blev rädd och till följd av det rosenrasande á la Kalle Anka. Hivade cykeln i blåbärsriset i vredesmod (medan Jonas inte låtsades se) och svor de fulaste harangerna jag kunde komma på.

Sen klev jag upp på cykeln igen och allt gick så himla bra! Klarade flera svåra partier och plötsligt var cykling superskoj! Solsken i blick!

Efter den vansinnigt, underbart, goda frukosten imorse körde Jonas ett par mtb-rundor i sitt eget tempo medan jag och Reka haltade runt i skogen.

Kom hem på eftermiddagen idag, via omvägar som förstärkte känslan av semester, och jag slängde upp trx:en i äppelträdet och körde ett pass. Även detta hände senast på... ja du vet när. Det var ett skönt pass, en skön eftermiddag, härlig värme osv... och imorgon är det fortfarande helg. Yay!

Simning med transportlöpning = swimrun

Jag var rätt osugen på att simma igår. Det börjar bli trist att inte ha någon plan att följa, och jag tar sällan i ordentligt när jag simmar på egen hand (om det inte är lopp förstås). Jag minns efter förra sommaren att det kändes som att jag hade glömt vad fart 4 och 5 innebar. Fart 3 var mitt max.

Trots att jag bara har 500 meter till Edsviken så simmar jag sällan där. Men igår hände det, eftersom det var så lättillgängligt. Snörade på mig dojorna och sprang iväg.

Eftersom det vanligtvis är mycket båtar så ville jag inte simma utan min safe swimmer, men jag ville heller inte springa med den i handen. Så vilken tur att jag är gift med en ingenjör. Jontan löste biffen och byggde en ryggväska av bojen. Funkade asbra att springa med! Säljer ritningarna för 500 spänn.

Glad i hågen klev jag i Edsviken längst ut på Borgenudden och simmade sedan längs kanten mot Danderyds Sjukhus. Söderut, alltså.

Hela syftet med turen var simning. Löpningen var bara en smidig transport till vattnet, men redan efter några minuter hade jag aaaaastråkigt och funderade på om jag inte bara skulle kliva upp och springa istället. Öva växlingar eller något.

Men sen fick jag en sjuhelvetes feeling! Jag var i mitt element. Det var vi - jag och vattnet.

Så när jag kom fram till Nora Strand ville jag egentligen inte alls kliva upp, utan hade gärna vänt och simmat tillbaka också, men tyvärr fanns inte tid för det.

Den fina lilla swimrunturen avslutades med köttfestival, rosa champagne och bff's i kvällssolen på terrassen hemma. Väldigt nice. Fina vänner! Plötsligt kändes det lite, lite som semester.

Man vill ju se in i hjärnan ibland

Kampen mot den dåliga självkänslan i löpningen fortsätter. I söndags, efter uppvärmning och löpskolning, sprang jag 10x60 sekunder vid Danderyds Gymnasiums IP. Fortfarande med en grym träningsvärk i vaderna efter senaste eskapaderna i Väsjöbacken. Hälarna i knävecken, typ.

Det mest positiva var att jag sprang alla tio intervalljävlar utan att det blev någon anmärkningsvärt kraftfull förhandling med mig själv om att få sluta efter sju. Det näst mest positiva var att det finns förbättringspotential gällande tempot. Jag kan ta ut mig mycket mer och borde lätt kunna springa strax under 4:00 min-tempo på så korta sträckor. Nästa gång?

Igår kväll trotsade jag Östersjöns dödskyla och simmade tillsammans med Fredrik utanför Flatskär. Simturen såldes in av Fredrik med att det nog var 18 grader i vattnet, men jag kände samma stund jag stack tån i det blå att detta var långt ifrån sanningen. Temperaturen mättes inte förrän efteråt, vilket nog var tur, eftersom ytvattnet vid strandkanten visade endast strax över 12 blygsamma grader. I juli. Avgå!

Det var dock inte värre än att det gick att mula ner näsan i vattnet och köra på. Den åsikten delades dock inte helt av min simpis, åtminstone inte till en början. I slutändan fullföljde vi ändå planen och fick ihop rafflande 694 meter, med ett medeltempo i rörelse av strax över 1:40/100m. Kul att kunna hålla jämnt tempo med Fredrik, som jag alltid sett upp till som en stark och snabb simmare.

Det var en uppfriskande, härlig simtur och en väldigt fin kväll i glada vänners lag!

Kom hem sent men bestämde mig för att springa en sväng med Tratte i Ursvik på morgonen idag. Så jävla dålig idé. Kände mig förlamande trött när jag vaknade. Paralyserande kraftlös när jag sprang iväg och helt uppgiven av utmattning så fort det lutade lite uppför. Ville inte. Kunde inte.

Fick ihop drygt 5 km innan jag gav upp, men var i princip tvungen att pausa en kort stund efter varje kilometer. Istället för att dra ner tempot till krypfart så sprang jag på med vad som kändes som en rasande sprutt - vilket dock i verkligheten var mellanmjölk - tills jag jag inte orkade mer och stannade. Räknas det som intervaller då, även om jag inte sprang fort?

Källtorpssjön & Väsjöbacken

Jag tycker det är svårt att veta hur jag ska lägga upp träningen när det är olika lopp och tävlingar var och varannan helg. Tänker spontant att vila vore det bästa, men jag har också märkt att jag kan prestera väldigt bra när jag är mitt uppe i träningen.

Så nu, fram till Rockman, kör jag enligt den principen. Jag tränar.

I torsdags var jag i Hellas och simmade mitt kanske hittills längsta pass på träning i öppet vatten - drygt 3k. Kvällen var magisk, vattnet stilla och att glida fram i lugnt tempo längs strandkanten och se botten passera förbi under var som att snorkla. Ett pass som fick mig att längta efter nästa!

Igår tog jag mig an Väsjöbacken igen. Det var länge sen nu. Började med en kort uppvärmning och körde sen 4x250 trappsteg vid hoppbacken. De två första vändorna sprang jag upp och ner, de andra två gick jag.

Joggade kort ur den värsta mjölksyran innan jag fortsatte upp för Väsjöbacken fyra gånger. Startade vid bommen (du vet...?) och sprang upp till slänten, sen masade jag mig upp under liften gåendes och kutade ner. Svettades litervis och benen var oroväckande trötta efteråt, särskilt med tanke på att jag "bara" fick ihop 350 höjdmeter. Men det var ett bra pass!

Issues med kutandet

Jag försöker komma igång med löpningen. Den har gått på sparlåga.

Jag har lite issues med springet igen. Får det emellanåt. Just nu är det en stor portion prestationsångest som gör att jag försöker springa över min förmåga. Jag vill så mycket och resultatet blir pannkaka eftersom jag inte orkar. Måste försöka tona ner det där och omvandla det till något användbart. Dessutom kan jag inte tänka på annat än att jag har taskig teknik och tjockisvaggar fram.



I lördags efter Vansbrosimningen drog jag ut på en runda i trakterna kring Snöå Bruk där vi bodde. Ville bara röra lite på kroppen och såg framför mig en kort, lugn och platt runda. Ha! As if.

Sprang längs områdets stolta rullskidspår, vilket var fantastiskt på många sätt. Till exempel för att det var en fint asfalterad väg genom skogen. Best of the best, liksom. Vyerna och miljön var också grymt fina. Men för att få vyer måste man ha höjd.

Min planerat platta runda var crazykuperad. Skulle aldrig i hela livet vilja stå på ett par rullskidor (eller ens vanliga längdisar) i det spåret. Döden! Dessutom sprang jag alldeles för fort.

I måndags var det dags igen, den här gången för intervaller. 4x4 min, eftersom Johannes säger att det är bäst och att man blir jetesnabb av det.

Jag trodde att jag skulle kunna springa intervallisarna i typ 4:30-tempo, och var därför lite missnöjd när alla hamnade runt 4:50. Fast egentligen är det skitbra, det är bara jag som har fått en skev bild av min egen förmåga. Trots att det var fruktansvärt så längtar jag lite tills nästa gång.

Igår sprang jag bara för att jag kunde. För att jag hade en irriterande dag och för att jag var extremt frustrerad och obalanserad när jag gick från jobbet. Gav mina Icebugs Zeal en ny chans (som de inte tog, de kan dra åt helvete) och bestämde mig för att lämna tryggheten och de preparerade spåren i skogen.

Sprang på mindre stigar och rakt ut i spenaten, långt, långt utanför min komfortzon. Träd och kvistar rev mig och marken sög men jag uppskattade känslan av att ha kontroll. Att själv vara den som styrde det som hände omkring mig. Egenvald pain in my ass.

Det gick inte snabbt, men det var skönt och det var jobbigt. Och blodblåsan jag fick på vänsterfoten gjorde att jag omedelbart klickade hem ett par nya Inov-8 x-talon 190 så fort jag kom hem.

Vansbro Tjejsim 2016

Starten till Vansbro Tjejsim gick kl. 12:10 på söndagen, och liksom i Vansbrosimningen var jag seedad tack vare min tid i Jönköping. Den här gången till första startgruppen efter elit. Planen för tjejsimmet var enklare än för det långa loppet. Ge allt. Gå ut hårdare än jag tror jag klarar och hoppas att det håller hela vägen.

Var på plats vid starten i god tid. Åt korv, solade och snackade lite taktik med Sara. Lyssnade på den otroligt underhållande speakern som var som direkt hämtad ur en pjäs med Klungan. "Det finns toaletter. Bajamaja. Blå. Med mera."

Sen dök Maria upp och vi gjorde oss i ordning och värmde upp några minuter i vattnet innan vi gick och ställde oss längst fram i startfållan. Försökte hålla upp pulsen för att det inte skulle bli en chock för kroppen att ge järnet i vattnet sen.

Tog ett djupt andetag innan jag blippade mitt tidtagningschip, och sedan var det fullt ös ner i vattnet. Trots att vi inte var så många i startgruppen var det lite trångt under passeringen av Västerdalälven, innan vi kom i Vanån. Fighting bitches, wohoo!

Mitt drömmål för loppet var att simma under 16 minuter, men jag skulle vara väldigt nöjd om jag kom under 17. Realistiska målet satte jag till 17:30, pga tidigare nämnda orsaker och anledningar.

Jag gjorde ett fantastiskt lopp. Det finns ingenting jag skulle kunnat ändra på eller göra bättre. Jag höll mig nära bryggan och jag låg på hela tiden. Frekvens och tryck.

Med 400 meter kvar började krafterna tryta. Jonas som följde mig längs kanten sa att han var orolig för att jag skulle klappa ihop. Med all rätt! Det var jag också nervös för. Men jag höll. Hyfsat.

De sista 200 meterna var det ett ansträngt pipljud som kom ur mig varje gång jag andades men jag vägrade ge mig. Är så himla stolt över min envishet och kämpaglöd!

Handen på målplankan och äntligen fast mark under fötterna. Var tvungen att stå still en bra stund och hämta andan innan jag orkade ta mig igenom nästa blippkontroll för tidtagningschipet. På andra sidan stod en vänlig funktionär som resolut satte mig i trappan, öppnade min våtdräkt och hämtade varm saft till mig. Underbara människa! Jag hade inte sparat på krafterna under loppet!

Satt där tills Maria kom i mål, och sen gick jag upp till Jonas och fick veta att jag hade simmat på 16:16. Var otroligt nöjd med den tiden... men den var felaktig. Korrekt tid var 15:47.

Jag kan inte ens beskriva den glädje jag kände. Vilken grymt bra tid! 15:47 motströms!!! Även här motsvarar det 1:35/100m! Jää! Trodde faktiskt inte att jag skulle nå mitt drömmål just i år. Slutade på plats 11 av 2954 i motionsklassen. Hade jag startat med eliten hade jag kunnat skryta med plats 30 av 47. Jag simmade alltså snabbare än 17 elitdamer!!! Magi.

Jag tror jag törs kalla mig själv en simmare nu. Djärvt va! Är otroligt nöjd med vad jag presterat i helgen, och med allt jag gjort som har lett fram till det här. Med bästa Simfrökens hjälp har jag blivit en både snabb och uthållig simmare, jag som länge trodde att jag skulle behöva välja mellan de båda. Hasse, jag är så tacksam! ♡

Jag har några öppet vatten lopp kvar att simma den här sommaren. Jag har Rockman swimrun, Ångaloppet sprint och Koster swimrun. Kanske något mer. Men redan nu längtar jag lite till hösten, till vidrig syraträning och intervallpass som ger mig nervösa fjärilar i magen. Till att bli ännu starkare, snabbare och uthålligare.

The sky is no limit!