Terminsstart med Human Ambition i Vårby. Simhallen vi hatar att älska. Eller älskar att hata?
Micke påminde mig omedelbart om att hålla ner huvudet. Ett av mina klassiska höstfel efter en sommar utomhus. Lär mig tydligen aldrig. Funderar på om tre månader med en orimlig nackposition i vattnet kan vara en anledning till att jag återigen har svaga diskbråckskänningar i skuldran?
Efter insimmet stod bensparksövningar på schemat. Utan fenor, sa fröken. Det är min nemesis. Jag hade det i onsdagens pass och tog mig igenom dem på ett förhållandevis föredömligt sätt, åtminstone rent mentalt. Men då var jag ensam.
Jag vill förbättra min benspark, jag vill träna den, men jag vill inte göra det i grupp. Det gör mig svinstressad och kör mitt självförtroende i botten eftersom det bevisar hur sjukt jävla svag jag är. När jag tränar vill jag koncentrera mig på rätt saker, inte hur långt efter jag kommer.
Framför allt vill jag börja en ny termin med flaggan i topp.
Men där stod jag med skägget i brevlådan. En lose - lose situation. Ta fenor och känna mig värdelös för att Micke sa att jag skulle köra utan, eller simma utan fenor och känna mig värdelös för att jag inte kan bensparka?
Vattnet har senaste året varit en plats (den enda?) där jag inte ständigt måste kämpa mot känslan av att jag inte duger eller räcker till. Och plötsligt befann jag mig ändå där i bassängen med den bollen i famnen.
Jag tog mig igenom sparkandet, men inte bra och inte med glädje. Jag kämpade mot gråten och tanken på att helt enkelt bara lämna bassängen. All vilja, all motivation och all kraft bara rann ur mig. Stängde av.
Det var INTE så här terminen skulle börja. Jag var så jävla peppad innan. Brytet fick komma i bilen hem och när jag krupit ner i sängen.
Idag är jag glad igen!
Självklart kan jag lära mig att bensparka om jag verkligen försöker. Måste bara göra en felanalys och åtgärdsplan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar