(Se till att ha ljudet på, då blir det här inlägget mycket peppigare!)
Jag tror inte att jag under hela mitt samlade liv mått så dåligt som jag gjorde under 2017. Både kropp och självkänsla havererade fullständigt. Jag kröp in i 2017 som en skadeskjuten fågel, och jag önskar att jag likt en fenix rest mig ur askan vid det här laget, men det har jag inte.
Däremot har jag förändrats. Och jag vet vad jag vill ha nu, men inte om jag kan få det. Det drar energi, som att försöka ösa en båt som läcker. Jag orkar bara en bråkdel av saker jag gjorde förut.
Det har förstås funnits ljusglimtar också. Många fina upplevelser och stunder. Det finns människor jag är otroligt tacksam över att ha i mitt liv. Att simma själv och att undervisa andra gör mig glad. Köttfredagar, promenader och betydelsefulla samtal över ett glas vin. Tillvaron är sällan helt svart eller vit.
Jag har många år känt att jag har haft allt. Varit väldigt lyckligt lottad. Älskat min tillvaro och haft mycket att glädjas över. Har jämfört livet med en stol med väldigt många ben. Min strävan har alltid varit att stolen fortfarande ska stå stadigt, även om ett eller ett par ben går av.
Min stol bröt ett ben och rasade omedelbart. Med dunder och brak. Jag hade inte alls identifierat var tyngdpunkten för stabiliteten låg. Jag vill att min stol ska bli hel igen. Jag vill det verkligen jättemycket.
Det enda jag behöver för det är MacGyver, fyra gummisnoddar, två valnötter, en liten hund och kanske något mer.
Hej 2018.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar